Centrumstafetten 2014 - Hela boken!
5/22/2014
Nu går hela Centrumstafetten Olle och agenterna att ladda hem som pdf-fil. Klicka på det fantastiska omslaget för att komma till boken!
Kapitel 34 - Jordgubbsglass
4/23/2014
– Den finns där borta, säger drottningen och pekar mot en skranglig hylla som står mot väggen en bit in i rummet.
Hyllan är fullproppad av gamla dammiga glasburkar. De innehåller något som svagt påminner om chokladpudding.
– Jag hittade lönndörren en gång när jag höll på att fixa med mina syltburkar.
Jag skulle ställa dem snyggt och då råkade jag komma åt den här, säger drottningen och trycker in en liten knapp som sitter precis i kanten på hyllan.
Med ett skrapande svänger hyllan upp och avslöjar en svart öppning i väggen.
Vi går fram till öppningen och kikar in. Det ser inte särskilt inbjudande ut där inne.
Mamma och pappa försvinner direkt in igenom den mörka öppningen. Julia, Olle och kungaparet följer efter. Jag står och tvekar utanför. Det känns lite läskigt att gå in i mörkret.
Då hör jag ett pipande precis vid min ena fot. Jag tittar ner och ser bagare Bengtsson lilla hamster kika upp mot mig. Vid dess små tassar ligger den förlorade biten av USB-minnet.
Jag böjer mig ner och plockar upp USB-minnesbiten. Hamstern passar samtidigt på att kila upp för min arm och sätter sig tillrätta på min axel. Den har tydligen bestämt sig för att följa med.
Jag drar ett djupt andetag och går in genom öppningen. Det är verkligen mörkt inne i gången som finns där bakom. Jag får treva mig fram längst ena väggen.
Efter en stund ljusnar det lite i gången och jag ser de andra skymta där framme. De står och kikar ut genom något som ser ut som en liten glugg. Jag skyndar mig bort till dem och får också titta ut genom gluggen.
Rummet på andra sidan är stort. Mitt på golvet står en maskin som är en exakt kopia av ondskemaskinen. Bredvid maskinen står Doktor X och donar med något. Metallfågeln flaxar runt hans huvud.
– Hur kommer vi in i rummet? viskar jag.
– Det finns en spak här, viskar drottningen och pekar på en pinne som sticker ut ur väggen under gluggen.
Precis då tar bagare Bengtssons hamster ett skutt från min axel. Rakt ner på spaken i väggen.
Ett hål öppnas i väggen med ett brak. Och där står vi fullt synliga för Doktor X.
Doktor X ler sitt ondskefulla leende när han får syn på oss.
– Välkomna kära vänner! Ni är väntade. Jag har precis fått igång maskinen. Och nu min drottning är det dags att komma hit till mig. Du ska bli ond och du ska bli min fru!
Kungen blir alldeles röd i ansiktet av ilska när han hör doktor X prata om drottningen på det sättet.
– Min bror! Hur kan du göra så här mot mig? Min fru kommer aldrig att bli din! ryter han åt Doktor X.
– Hon har inget val. Om hon inte kommer hit så kommer jag att spränga allt i luften.
Min fågel är en tidsinställd bomb. Jag behöver bara trycka på kontrollen som jag har här, svarar Doktor X och drar upp en dosa ur fickan.
Den mekaniska fågeln landar på hans axel. Den ser väldigt explosiv ut där den sitter.
Drottningen suckar och vänder sig mot kungen och oss andra.
– Jag måste gå till honom, säger hon. Jag kan inte låta detta hända.
Sedan börjar hon långsamt gå mot doktor X.
Det är då jag får en snilleblixt. Jag puffar till Julia i sidan.
- Har du kvar delen från USB-minnet? viskar jag.
- Ja, det har jag. Men vi saknar ju den andra delen, viskar Julia tillbaka.
- Nähä! Det gör vi inte.
Jag gräver triumferande fram min del av USB-minnet ur fickan. Så tar jag Julias del och sätter ihop minnet igen.
Bob smyger fram till oss. Han fattar direkt att något är på gång när han ser USB-minnet i min hand.
Jag tittar på mina modiga vänner.
- När jag räknar till tre så gör vi så här. Vi rusar fram till maskinen. Jag försöker få undan drottningen. Julia, du sätter in USB-minnet i maskinen. Bob, du förstenar doktor X. Sedan hjälps vi åt att lassa in honom i maskinen. Har vi tur så funkar den och han blir god för alltid, viskar jag till dem.
Bob och Julia nickar mot mig och gör sig beredda.
– Ett… två…TRE! skriker jag.
Därefter går det snabbt.
Vi rusar mot maskinen mitt i rummet. Doktor X, som har sin uppmärksamhet riktad mot drottningen, hinner inte riktigt fatta vad som är på gång.
Jag sliter tag i drottningens arm och drar henne bort från honom. Julia kastar sig ner på golvet och petar in USB-minnet på sin plats.
Samtidigt ropar Bob ropar ut trollformeln.
– Hulomusmosimus!
Och där står Doktor X. Förstenad. Med sin fågel på axeln.
Under tiden har även kungen, mamma och pappa hunnit fram.
Med gemensamma krafter lyfter vi in Doktor X och den mekaniska fågeln i maskinens glasbubbla.
Drottningen trycker på knappen och maskinen går igång med ett dån. Glasbubblan fylls med rosa rök som döljer Doktor X helt och hållet.
När röken lagt sig så ser den förstenade Doktor X helt annorlunda ut. Liksom mjukare i konturerna. Även den mekaniska fågeln ger ett något fluffigare intryck.
När vi lyfter ut honom ur maskinen så doftar dessutom som jordgubbar.
Drottningen petar lite på Doktor X.
– Ska vi inte ta och låta honom vara så här? Han skulle bli en väldigt tjusig prydnad i slottsparken, säger hon
Kungen ser fundersam ut. Sedan ler han stort och säger:
– Jo, varför inte? Ett litet tag kan han stå där i alla fall.
Sedan vänder sig kungen mot oss.
– Kära agenter! Ni har gjort ett strålande jobb. Riket är räddat och nu är det dags att fira!
Vi hurrar och kramar varandra hårt, hårt. (Även bagare Bengtssons lilla hamster får sig några kramar).
– Nu går vi till bankettsalen! Jag vet inte hur det är med er… men jag är i alla fall vrålhungrig, säger drottningen och börjar gå mot öppningen i väggen.
De andra följer efter henne med en väldig fart. Det är tydligen fler som är hungriga.
Jag dröjer mig dock kvar i rummet en liten stund. Jag tittar på Doktor X som står där så stilla mitt på golvet.
– En gång världens ondaste man… nu mest lik en stor jordgubbsglass, tänker jag för mig själv.
Vid tanken på glass börjar min mage att kurra. Så jag nickar mot Doktor X och säger:
– Så går det när man är dum!
Därefter vänder jag på klacken och går med bestämda steg ut ur rummet. Mina vänner väntar på mig och nu ska vi fira!
The End!
Författare: Emma Frey-Skött
Hyllan är fullproppad av gamla dammiga glasburkar. De innehåller något som svagt påminner om chokladpudding.
– Jag hittade lönndörren en gång när jag höll på att fixa med mina syltburkar.
Jag skulle ställa dem snyggt och då råkade jag komma åt den här, säger drottningen och trycker in en liten knapp som sitter precis i kanten på hyllan.
Med ett skrapande svänger hyllan upp och avslöjar en svart öppning i väggen.
Vi går fram till öppningen och kikar in. Det ser inte särskilt inbjudande ut där inne.
Mamma och pappa försvinner direkt in igenom den mörka öppningen. Julia, Olle och kungaparet följer efter. Jag står och tvekar utanför. Det känns lite läskigt att gå in i mörkret.
Då hör jag ett pipande precis vid min ena fot. Jag tittar ner och ser bagare Bengtsson lilla hamster kika upp mot mig. Vid dess små tassar ligger den förlorade biten av USB-minnet.
Jag böjer mig ner och plockar upp USB-minnesbiten. Hamstern passar samtidigt på att kila upp för min arm och sätter sig tillrätta på min axel. Den har tydligen bestämt sig för att följa med.
Jag drar ett djupt andetag och går in genom öppningen. Det är verkligen mörkt inne i gången som finns där bakom. Jag får treva mig fram längst ena väggen.
Efter en stund ljusnar det lite i gången och jag ser de andra skymta där framme. De står och kikar ut genom något som ser ut som en liten glugg. Jag skyndar mig bort till dem och får också titta ut genom gluggen.
Rummet på andra sidan är stort. Mitt på golvet står en maskin som är en exakt kopia av ondskemaskinen. Bredvid maskinen står Doktor X och donar med något. Metallfågeln flaxar runt hans huvud.
– Hur kommer vi in i rummet? viskar jag.
– Det finns en spak här, viskar drottningen och pekar på en pinne som sticker ut ur väggen under gluggen.
Precis då tar bagare Bengtssons hamster ett skutt från min axel. Rakt ner på spaken i väggen.
Ett hål öppnas i väggen med ett brak. Och där står vi fullt synliga för Doktor X.
Doktor X ler sitt ondskefulla leende när han får syn på oss.
– Välkomna kära vänner! Ni är väntade. Jag har precis fått igång maskinen. Och nu min drottning är det dags att komma hit till mig. Du ska bli ond och du ska bli min fru!
Kungen blir alldeles röd i ansiktet av ilska när han hör doktor X prata om drottningen på det sättet.
– Min bror! Hur kan du göra så här mot mig? Min fru kommer aldrig att bli din! ryter han åt Doktor X.
– Hon har inget val. Om hon inte kommer hit så kommer jag att spränga allt i luften.
Min fågel är en tidsinställd bomb. Jag behöver bara trycka på kontrollen som jag har här, svarar Doktor X och drar upp en dosa ur fickan.
Den mekaniska fågeln landar på hans axel. Den ser väldigt explosiv ut där den sitter.
Drottningen suckar och vänder sig mot kungen och oss andra.
– Jag måste gå till honom, säger hon. Jag kan inte låta detta hända.
Sedan börjar hon långsamt gå mot doktor X.
Det är då jag får en snilleblixt. Jag puffar till Julia i sidan.
- Har du kvar delen från USB-minnet? viskar jag.
- Ja, det har jag. Men vi saknar ju den andra delen, viskar Julia tillbaka.
- Nähä! Det gör vi inte.
Jag gräver triumferande fram min del av USB-minnet ur fickan. Så tar jag Julias del och sätter ihop minnet igen.
Bob smyger fram till oss. Han fattar direkt att något är på gång när han ser USB-minnet i min hand.
Jag tittar på mina modiga vänner.
- När jag räknar till tre så gör vi så här. Vi rusar fram till maskinen. Jag försöker få undan drottningen. Julia, du sätter in USB-minnet i maskinen. Bob, du förstenar doktor X. Sedan hjälps vi åt att lassa in honom i maskinen. Har vi tur så funkar den och han blir god för alltid, viskar jag till dem.
Bob och Julia nickar mot mig och gör sig beredda.
– Ett… två…TRE! skriker jag.
Därefter går det snabbt.
Vi rusar mot maskinen mitt i rummet. Doktor X, som har sin uppmärksamhet riktad mot drottningen, hinner inte riktigt fatta vad som är på gång.
Jag sliter tag i drottningens arm och drar henne bort från honom. Julia kastar sig ner på golvet och petar in USB-minnet på sin plats.
Samtidigt ropar Bob ropar ut trollformeln.
– Hulomusmosimus!
Och där står Doktor X. Förstenad. Med sin fågel på axeln.
Under tiden har även kungen, mamma och pappa hunnit fram.
Med gemensamma krafter lyfter vi in Doktor X och den mekaniska fågeln i maskinens glasbubbla.
Drottningen trycker på knappen och maskinen går igång med ett dån. Glasbubblan fylls med rosa rök som döljer Doktor X helt och hållet.
När röken lagt sig så ser den förstenade Doktor X helt annorlunda ut. Liksom mjukare i konturerna. Även den mekaniska fågeln ger ett något fluffigare intryck.
När vi lyfter ut honom ur maskinen så doftar dessutom som jordgubbar.
Drottningen petar lite på Doktor X.
– Ska vi inte ta och låta honom vara så här? Han skulle bli en väldigt tjusig prydnad i slottsparken, säger hon
Kungen ser fundersam ut. Sedan ler han stort och säger:
– Jo, varför inte? Ett litet tag kan han stå där i alla fall.
Sedan vänder sig kungen mot oss.
– Kära agenter! Ni har gjort ett strålande jobb. Riket är räddat och nu är det dags att fira!
Vi hurrar och kramar varandra hårt, hårt. (Även bagare Bengtssons lilla hamster får sig några kramar).
– Nu går vi till bankettsalen! Jag vet inte hur det är med er… men jag är i alla fall vrålhungrig, säger drottningen och börjar gå mot öppningen i väggen.
De andra följer efter henne med en väldig fart. Det är tydligen fler som är hungriga.
Jag dröjer mig dock kvar i rummet en liten stund. Jag tittar på Doktor X som står där så stilla mitt på golvet.
– En gång världens ondaste man… nu mest lik en stor jordgubbsglass, tänker jag för mig själv.
Vid tanken på glass börjar min mage att kurra. Så jag nickar mot Doktor X och säger:
– Så går det när man är dum!
Därefter vänder jag på klacken och går med bestämda steg ut ur rummet. Mina vänner väntar på mig och nu ska vi fira!
The End!
Författare: Emma Frey-Skött
Kapitel 33 - Lönndörren
4/12/2014
Hamstern och Doktor X blir sig själva igen.
Doktor X attackerar genast kungen genom att slänga sig över honom. Han vill döda honom! Vakterna som hade hört explosionen kommer nu springande och kastar sig över Doktor X.
De för bort honom medan kungen hejar på:
- Heja vakterna! Vakterna äger! Doktor X suger!
- Vad ska vi göra nu? säger Bob.
Plötsligt hörs en duns följt av krasch! Fönstret har gått i tusen bitar och in genom det flyger pappafågeln.
- Bra jobbat barn! säger han. Men skulle ni vilja hjälpa mig att bli mig själv igen?
- Cous-cous-fili-mous-mous, säger Bob.
Fågeln sväller upp till en stor fjäderboll innan den exploderar. Ur molnet av fjädrar stiger Olles pappa.
- Nu måste vi skynda oss! Metallfågeln hjälpte Doktor X att bli fri från vakterna!
Plötsligt hör de ett ljud. Ett metalliskt ljud! Det låter som om någon knackar på en dörr. Kungen kommer då på att det finns en maskin till längst in i den mörka, fuktiga och läskiga delen av källaren, bakom en gulddörr. Kan det vara metallfågeln som knackar på dörren i källaren?
Men innan de ger sig iväg på jakt efter Doktor X och metallfågeln kommer drottningen med ett häpnadsväckande förslag:
- Ska vi ta vägen genom lönndörren som leder direkt ner till rummet?
Författare: Centrumskolan, klass 6
Doktor X attackerar genast kungen genom att slänga sig över honom. Han vill döda honom! Vakterna som hade hört explosionen kommer nu springande och kastar sig över Doktor X.
De för bort honom medan kungen hejar på:
- Heja vakterna! Vakterna äger! Doktor X suger!
- Vad ska vi göra nu? säger Bob.
Plötsligt hörs en duns följt av krasch! Fönstret har gått i tusen bitar och in genom det flyger pappafågeln.
- Bra jobbat barn! säger han. Men skulle ni vilja hjälpa mig att bli mig själv igen?
- Cous-cous-fili-mous-mous, säger Bob.
Fågeln sväller upp till en stor fjäderboll innan den exploderar. Ur molnet av fjädrar stiger Olles pappa.
- Nu måste vi skynda oss! Metallfågeln hjälpte Doktor X att bli fri från vakterna!
Plötsligt hör de ett ljud. Ett metalliskt ljud! Det låter som om någon knackar på en dörr. Kungen kommer då på att det finns en maskin till längst in i den mörka, fuktiga och läskiga delen av källaren, bakom en gulddörr. Kan det vara metallfågeln som knackar på dörren i källaren?
Men innan de ger sig iväg på jakt efter Doktor X och metallfågeln kommer drottningen med ett häpnadsväckande förslag:
- Ska vi ta vägen genom lönndörren som leder direkt ner till rummet?
Författare: Centrumskolan, klass 6
Kapitel 32 - En överraskning till kungen
4/11/2014
Då börjar doktor X snurra ännu snabbare och till sist slängs han till golvet. Där ligger han alldeles stilla.
- Är han död, tänker vi.
Men vi ser att han andas tungt. Ondskemaskinen är skakig och den skakas allt kraftigare. Det hörs ett högt dån och maskinen exploderar. USB-minnet lossnar från maskinen och flyger iväg med en jättefart. Det når taket och sedan slängs det mot fönstret. Det slår hål i fönstret och trillar ner tudelat på golvet. Julia är snabb att plocka upp en bit av USB-minnet men bagarens hamster är ännu snabbare och tar den största biten och springer iväg. Alla vi tre springer efter honom men den lilla hamstern är så snabb och lyckas springa iväg och gömma sig. Nu hör vi doktor X röst som klagar över sin huvudvärk.
Sen får han syn på oss och frågar:
-Vad har hänt? Vilka är ni?
-Känner du inte igen oss? Kom och hjälp oss och leta efter USB-minnet, säger Bob.
-Men först vill jag ha lite frön och lite morötter.
Precis då kommer kungen in i salen och får syn på oss. Han går fram till doktor X och säger:
-Min käre bror! Var har du varit? Jag har letat efter dig väldigt länge.
- Hur kan vi vara bröder? Du är en kung och jag är bara en hamster, säger doktor X.
En vas går i kras och bagarens hamster kommer fram och piper:
-Det är jag som är din bror.
-Vem har lärt dig att tala, frågar kungen.
- Jag var också med i den förbaskade maskinen och sedan förvandlades jag till en hamster och hamstern förvandlades till mig; doktor X.
Jag ber Bob att lösa problemet med en trollformel:
-Tja-ni-hu-ka-ju-flixus, säger han och pekar mot doktor X och bagarens hamster …
Författare: Centrumskolan 1A
- Är han död, tänker vi.
Men vi ser att han andas tungt. Ondskemaskinen är skakig och den skakas allt kraftigare. Det hörs ett högt dån och maskinen exploderar. USB-minnet lossnar från maskinen och flyger iväg med en jättefart. Det når taket och sedan slängs det mot fönstret. Det slår hål i fönstret och trillar ner tudelat på golvet. Julia är snabb att plocka upp en bit av USB-minnet men bagarens hamster är ännu snabbare och tar den största biten och springer iväg. Alla vi tre springer efter honom men den lilla hamstern är så snabb och lyckas springa iväg och gömma sig. Nu hör vi doktor X röst som klagar över sin huvudvärk.
Sen får han syn på oss och frågar:
-Vad har hänt? Vilka är ni?
-Känner du inte igen oss? Kom och hjälp oss och leta efter USB-minnet, säger Bob.
-Men först vill jag ha lite frön och lite morötter.
Precis då kommer kungen in i salen och får syn på oss. Han går fram till doktor X och säger:
-Min käre bror! Var har du varit? Jag har letat efter dig väldigt länge.
- Hur kan vi vara bröder? Du är en kung och jag är bara en hamster, säger doktor X.
En vas går i kras och bagarens hamster kommer fram och piper:
-Det är jag som är din bror.
-Vem har lärt dig att tala, frågar kungen.
- Jag var också med i den förbaskade maskinen och sedan förvandlades jag till en hamster och hamstern förvandlades till mig; doktor X.
Jag ber Bob att lösa problemet med en trollformel:
-Tja-ni-hu-ka-ju-flixus, säger han och pekar mot doktor X och bagarens hamster …
Författare: Centrumskolan 1A
Kapitel 31 - 50 sekunder kvar!
4/10/2014
Bob, Julia och jag står framför maskinen. Vi tittar på varandra och funderar på vad vi ska göra. Vi har bara 5 minuter på oss att få igång maskinen! Vi tittar på Doktor X som sitter lugnt inne i maskinen. Han vinkar glatt till oss.
Nu gäller det att vi tänker snabbt och försöker hitta en lösning innan Doktor X blir ond igen! Vi går runt maskinen en gång till för att se om alla sladdar sitter på plats. När vi kommer till hörnet vänder sig Julia om.
- Titta ! säger hon upphetsat. Där kan man ju också sätta ett USB- minne! Vi kanske har satt det på fel ställe!
Bob kryper under maskinen och hämtar minnet. Han stoppar i det där Julia visat. Det händer fortfarande ingenting. Nu börjar svetten rinna i pannan på mig. Det syns på Bob och Julia att de också är stressade.
Plötsligt får Julia se Bagare Bengts hamster. Den sitter uppe på en knapp på maskinen. Samtidigt får jag se att en sladd inte sitter i. Åkte den ut när hamstern klättrade upp? Bob tittar på klockan.
50 sekunder kvar! Nu sätter Bob i sladden och då…
PANG! BOM! KRASCH! låter maskinen.
Vi hör ett fruktansvärt tjut och det kommer från Doktor X. När vi tittar på honom ser vi att han hoppar rakt upp, precis som om han fått en stöt. Han snurrar runt, runt på stolen.
Då börjar …
Författare Ulriksbergskolan 3A
Nu gäller det att vi tänker snabbt och försöker hitta en lösning innan Doktor X blir ond igen! Vi går runt maskinen en gång till för att se om alla sladdar sitter på plats. När vi kommer till hörnet vänder sig Julia om.
- Titta ! säger hon upphetsat. Där kan man ju också sätta ett USB- minne! Vi kanske har satt det på fel ställe!
Bob kryper under maskinen och hämtar minnet. Han stoppar i det där Julia visat. Det händer fortfarande ingenting. Nu börjar svetten rinna i pannan på mig. Det syns på Bob och Julia att de också är stressade.
Plötsligt får Julia se Bagare Bengts hamster. Den sitter uppe på en knapp på maskinen. Samtidigt får jag se att en sladd inte sitter i. Åkte den ut när hamstern klättrade upp? Bob tittar på klockan.
50 sekunder kvar! Nu sätter Bob i sladden och då…
PANG! BOM! KRASCH! låter maskinen.
Vi hör ett fruktansvärt tjut och det kommer från Doktor X. När vi tittar på honom ser vi att han hoppar rakt upp, precis som om han fått en stöt. Han snurrar runt, runt på stolen.
Då börjar …
Författare Ulriksbergskolan 3A
Kapitel 30 - Typiskt min otur
4/09/2014
Och då händer… ingenting. Noll. Zero. Inget. Maskinen blinkar inte ens. Det är typiskt min otur, så här är det jämt. Jag borde inte ens bli förvånad. Det är som att all världens apparater hatar mig. Så fort jag är i närheten av en teknisk pryl så börjar den strula. Datorer hänger sig. Telefoner dör. Internet går segare än sirap. Och på fredagarna, när det är mitt favoritprogram på teve, och jag har bäddat ner mig i soffan med en chipsskål och precis bara ska trycka på rätt kanal… ja, då är batterierna i fjärrkontrollen naturligtvis slut så jag måste resa mig upp igen. Det händer varje gång.
Jag hatar teknik.
Och teknik hatar mig.
Och nu är det säkert bara några sekunder kvar innan de tio minutrarna är slut, och Doktor X blir elak igen. Hinner vi inte fixa det här innan dess så… Jag vågar knappt tänka på det. Doktor X skulle förmodligen vilja förvandla varenda människa på jorden i den där ondskemaskinen. Då skulle alla bli onda. Alla! Hur skulle det vara att leva då? Hur skulle det vara att finnas i en värld där ingen enda människa någonsin var snäll?
Jag paniktrycker på knappen några gånger till. Som om det skulle hjälpa. När ingenting händer springer jag runt ondskemaskinen och tittar på baksidan. Där går sladdarna kors och tvärs som trådarna i ett spindelnät. Det vimlar av spakar att dra i, knappar att trycka på och rattar att vrida runt. Jag står som ett fån framför dem. Jag vet inte var jag ska börja. Eller vad som kommer att hända om jag trycker på fel knapp. Och tiden är snart ute.
Det finns bara en enda grej som jag kan tänka på just nu. Den grejen är: HJÄLP, HJÄLP, FÖR FASEN, HJÄÄÄÄLP, VAD SKA JAG GÖRA?!?
Jag hatar teknik.
Och teknik hatar mig.
Och nu är det säkert bara några sekunder kvar innan de tio minutrarna är slut, och Doktor X blir elak igen. Hinner vi inte fixa det här innan dess så… Jag vågar knappt tänka på det. Doktor X skulle förmodligen vilja förvandla varenda människa på jorden i den där ondskemaskinen. Då skulle alla bli onda. Alla! Hur skulle det vara att leva då? Hur skulle det vara att finnas i en värld där ingen enda människa någonsin var snäll?
Jag paniktrycker på knappen några gånger till. Som om det skulle hjälpa. När ingenting händer springer jag runt ondskemaskinen och tittar på baksidan. Där går sladdarna kors och tvärs som trådarna i ett spindelnät. Det vimlar av spakar att dra i, knappar att trycka på och rattar att vrida runt. Jag står som ett fån framför dem. Jag vet inte var jag ska börja. Eller vad som kommer att hända om jag trycker på fel knapp. Och tiden är snart ute.
Det finns bara en enda grej som jag kan tänka på just nu. Den grejen är: HJÄLP, HJÄLP, FÖR FASEN, HJÄÄÄÄLP, VAD SKA JAG GÖRA?!?
Kapitel 29 - Glasbubblan
4/08/2014
Inne i tårtan skyndar sig Bob att skrika sin skogsdikt samtidigt som vi sparkar oss ut ur tårtan och blir alldeles kladdiga av grädde och sylt. Snart lugnar sig Doktor X och börjar le. Han kommer bara vara snäll i tio minuter så vi måste skynda oss att få ur honom all information om planen att mörda kungen.
- Det var jag som skulle bli kung, säger Doktor X, inte min tvillingbror. Nu ska jag gifta mig med drottningen och göra henne lika ond som jag med hjälp av min ondskemaskin som jag förvarar i ett hemligt rum på slottet. Det enda som kan hindra mig är ett USB-minne som SSF har programmerat för att hacka ondskemaskinen. Med det kan man vända maskinens verkan så att den gör människor goda istället.
Vi tittar fundersamt på varandra. Det måste vara minnet som Julia har i sin ficka. Nu måste vi hitta Doktor X ondskemaskin.
Vi springer förbi korridorer med röda mattor och många dörrar. Till slut hittar vi en trappa som leder ner i källaren och en stor mörk dörr. Dörren är låst, men vi lyckas låsa upp den med den gyllene nyckeln. Där inne står en maskin. Den är svart och ser ut ungefär som jag tänker mig att en elektrisk stol ser ut. Stolen står i någonting som ser ut som en glasbubbla och nere vid golvet finns en lucka. Vi sätter in minnet i luckan och maskinen lyser upp.
- Men hur ska vi få in Doktor X i maskinen? undrar Julia.
- Drottningen får hjälpa oss, säger jag.
Julia springer upp för att hämta drottningen och den fortfarande snälla Doktor X medan jag och Bob vaktar maskinen. Drottningen lyckas lura Doktor X att sätta sig i maskinen och vi fäller snabbt ner den glasbubbleliknande buren. Jag trycker på knappen…
Författare: Centrumskolan 4A
- Det var jag som skulle bli kung, säger Doktor X, inte min tvillingbror. Nu ska jag gifta mig med drottningen och göra henne lika ond som jag med hjälp av min ondskemaskin som jag förvarar i ett hemligt rum på slottet. Det enda som kan hindra mig är ett USB-minne som SSF har programmerat för att hacka ondskemaskinen. Med det kan man vända maskinens verkan så att den gör människor goda istället.
Vi tittar fundersamt på varandra. Det måste vara minnet som Julia har i sin ficka. Nu måste vi hitta Doktor X ondskemaskin.
Vi springer förbi korridorer med röda mattor och många dörrar. Till slut hittar vi en trappa som leder ner i källaren och en stor mörk dörr. Dörren är låst, men vi lyckas låsa upp den med den gyllene nyckeln. Där inne står en maskin. Den är svart och ser ut ungefär som jag tänker mig att en elektrisk stol ser ut. Stolen står i någonting som ser ut som en glasbubbla och nere vid golvet finns en lucka. Vi sätter in minnet i luckan och maskinen lyser upp.
- Men hur ska vi få in Doktor X i maskinen? undrar Julia.
- Drottningen får hjälpa oss, säger jag.
Julia springer upp för att hämta drottningen och den fortfarande snälla Doktor X medan jag och Bob vaktar maskinen. Drottningen lyckas lura Doktor X att sätta sig i maskinen och vi fäller snabbt ner den glasbubbleliknande buren. Jag trycker på knappen…
Författare: Centrumskolan 4A
Kapitel 28 - En överraskning!
4/05/2014
Inne i tårtan är det varmt, vi hör något som knakar utanför. Vad kommer nu att hända? Plötsligt kommer det in ljus i tårtan, vi ser bagarens hamster smita ut! Den måste ha gnagt hål i marsipanen. Genom hålet kikar vi ut och får se att en av kungens tjänare öppnar porten.
- Oh, hjälp vilken stor tårta! Hur ska jag få in den i slottet? utbrister en tjej som har vitt förkläde och svart tröja.
Hon ropar på kocken och några fler tjänare att de ska komma och hjälpa henne. Snart är vi inne i slottet. Genom hålet ser vi att hamstern kilar under en riddarrustning i stora slottshallen. Det gungar väldigt inne i tårtan när de bär oss framåt. När tårtan sätts ner ser vi ett stort bord fullt av mat. Dörren öppnas och in kommer kungen.
- Är det här tårtan som du har beställt? frågar tjejen med vitt förkläde. Kungen svarar att han inte alls har beställt någon tårta.
- Det måste vara drottningen som har gjort det, säger kungen och sätter sig vid bordet. Kungen böjer sig fram och läser högt från en lapp som sitter på tårtan:
- Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända, läser han.
Nu börjar det hända saker! Rustningen börjar röra på sig.
- Ser ni, det sitter något på rustningens axel, viskar jag till Bob och Julia. Det är metallfågeln!
Rustningen kliver gnisslande fram mot kungens bord. Plötsligt sprängs rustningen med en jättesmäll!
Ur rökmolnet kliver en bekant gestalt, vilken obehaglig överraskning…
DOKTOR X!!
Författare: Ulriksbergskolan 2A
- Oh, hjälp vilken stor tårta! Hur ska jag få in den i slottet? utbrister en tjej som har vitt förkläde och svart tröja.
Hon ropar på kocken och några fler tjänare att de ska komma och hjälpa henne. Snart är vi inne i slottet. Genom hålet ser vi att hamstern kilar under en riddarrustning i stora slottshallen. Det gungar väldigt inne i tårtan när de bär oss framåt. När tårtan sätts ner ser vi ett stort bord fullt av mat. Dörren öppnas och in kommer kungen.
- Är det här tårtan som du har beställt? frågar tjejen med vitt förkläde. Kungen svarar att han inte alls har beställt någon tårta.
- Det måste vara drottningen som har gjort det, säger kungen och sätter sig vid bordet. Kungen böjer sig fram och läser högt från en lapp som sitter på tårtan:
- Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända, läser han.
Nu börjar det hända saker! Rustningen börjar röra på sig.
- Ser ni, det sitter något på rustningens axel, viskar jag till Bob och Julia. Det är metallfågeln!
Rustningen kliver gnisslande fram mot kungens bord. Plötsligt sprängs rustningen med en jättesmäll!
Ur rökmolnet kliver en bekant gestalt, vilken obehaglig överraskning…
DOKTOR X!!
Författare: Ulriksbergskolan 2A
Kapitel 27 - Tårtan
4/03/2014
- Oj, oj, Doktor X har hunnit byta lösenord, viskar mamma. Vi måste tänka ut en ny plan.
- Jag vet! säger jag. Vi låter bagare Bengt baka en jättestor tårta, som vi kan gömma oss i……
- Åh, vilken bra idé! utbrister Julia.
Vi rusar snabbt iväg till bageriet och ber bagaren hjälpa oss.
- Det gäller liv eller död för kungen!
Bengt vill förstås gärna hjälpa oss och bakar därför snabbt en enorm tårta, som vi kryper in i. Bob märker inte att bagarens lilla hamster har smugit ner i hans ficka.
När allt är klart lånar föräldrarna Bengts lilla lastbil och kör oss tillbaka till slottet. Vi sitter alldeles tysta och lite rädda inne i tårtan. Föräldrarna lämnar tårtan nedanför slottstrappan. De bankar hårt på porten och springer sedan snabbt och gömmer sig bakom ett träd.
Efter en stund öppnas porten sakta, sakta...
Författare: Centrumskolan, Internationella klassen 3-6
Kapitel 26 - HJÄLP! Han kommer ifatt!
Jag drar in pappafågeln i bilen. Mamma sätter sig bakom ratten och Julia och Bob slänger sig in i baksätet. Vi rivstartar bilen, gruset flyger, vi gasar och kör iväg i full fart.
Jag frågar mamma: “Varför vill Doktor X döda kungen och gifta sig med drottningen?”
Mamma svarar tyst: “Han vill bli kung, ha makt och bli rik”.
När Julia kollar ut genom bakrutan ser hon en massa fåglar som attackerar bilen. Metallfågeln är mitt bland fåglarna. Vi blir skräckslagna och Bob och jag börjar gråta.
“Jag vet en genväg!” Säger mamma och svänger och sladdar in i skogen. Inne i skogen är det mörkt. Julia tittar bakåt igen och ser ett ljus. Det är Doktor X som jagar oss på en motorcykel tillsammans med fåglarna.
“Kör snabbare!” skriker Julia
“Okej, okej, vi kör mot slottet så fort vi kan!” säger mamma.
“Jag ser slottet!” skriker jag,
“Jag är rädd!” gråter Bob.
Plötsligt faller det ett träd över skogsstigen och vi är tvungna att slänga oss ut ur bilen. När vi kastar oss ut pirrar det i magen. Bilen krockar och fattar eld. Snabbt gömmer vi oss bakom trädstammen. Fåglarna attackerar och dyker ner mot bilen för de tror att vi fortfarande är kvar i den. Fåglarna brinner upp. Alla utom metallfågeln.
Doktor X hoppar av sin motorcykel. Han ser sig omkring och får syn på en liten bit av pappas fågelvinge. Han går fram till trädstammen och tittar och letar efter oss allihop. Men doktor X ser oss inte, för vi har gjort oss osynliga med våra dräkter. Pappafågeln kryper in i ärmen på min dräkt och blir också osynlig.
Vi springer fram till porten och ska precis öppna. Mamma säger lösenordet:
“Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända!”
Men portarna öppnas inte. Något är fel...
Författare: Ringsbergskolan klass 2
Jag frågar mamma: “Varför vill Doktor X döda kungen och gifta sig med drottningen?”
Mamma svarar tyst: “Han vill bli kung, ha makt och bli rik”.
När Julia kollar ut genom bakrutan ser hon en massa fåglar som attackerar bilen. Metallfågeln är mitt bland fåglarna. Vi blir skräckslagna och Bob och jag börjar gråta.
“Jag vet en genväg!” Säger mamma och svänger och sladdar in i skogen. Inne i skogen är det mörkt. Julia tittar bakåt igen och ser ett ljus. Det är Doktor X som jagar oss på en motorcykel tillsammans med fåglarna.
“Kör snabbare!” skriker Julia
“Okej, okej, vi kör mot slottet så fort vi kan!” säger mamma.
“Jag ser slottet!” skriker jag,
“Jag är rädd!” gråter Bob.
Plötsligt faller det ett träd över skogsstigen och vi är tvungna att slänga oss ut ur bilen. När vi kastar oss ut pirrar det i magen. Bilen krockar och fattar eld. Snabbt gömmer vi oss bakom trädstammen. Fåglarna attackerar och dyker ner mot bilen för de tror att vi fortfarande är kvar i den. Fåglarna brinner upp. Alla utom metallfågeln.
Doktor X hoppar av sin motorcykel. Han ser sig omkring och får syn på en liten bit av pappas fågelvinge. Han går fram till trädstammen och tittar och letar efter oss allihop. Men doktor X ser oss inte, för vi har gjort oss osynliga med våra dräkter. Pappafågeln kryper in i ärmen på min dräkt och blir också osynlig.
Vi springer fram till porten och ska precis öppna. Mamma säger lösenordet:
“Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända!”
Men portarna öppnas inte. Något är fel...
Författare: Ringsbergskolan klass 2
Kaptiel 25 - Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända!
4/02/2014
Alla blir förvånande och tittar på märket. Jag funderar en stund på vem det kan vara men avbryts snart av mamma som misstänker att Doktor X kan ligga bakom detta.
- Varför tror du det? frågar Bobs mamma.
- För 20 år sedan var Doktor X min pojkvän och då såg jag massor med fåglar i hans källare. Jag såg olika ritningar på väggarna och en detaljerad ritning över en stor metallfågel. Jag blir förvånad och frågar:
- Har ni varit ett par? Vet pappa om detta?
- Nej, jag har hållit det hemligt i 20 år, annars hade pappa blivit ledsen. När jag fick reda på att Doktor X var ond har jag försökt förtränga honom men han dyker hela tiden upp.
Plötsligt kommer två fåglar flygande. De sätter sig på en gren och vi hör att de börjar prata med varandra. Jag känner igen den ena rösten, den andra är främmande.
-Vänta, tysta! Jag tycker att jag känner igen den där rösten! viskar jag till de andra.
Alla sitter knäpptysta och försöker höra.
-Vem kommer den ifrån då? viskar Julia.
-Det är pappas röst! säger jag.
Alla kollar sig omkring och ser fåglarna sitta där uppe på grenen och prata.
-Thomas! Är det du? ropar mamma.
Det låter lite som när mamma i vanliga fall ropar ’’Maten är klar!’’.
Den ena fågeln glidflyger ner till oss och störtlandar på pappret.
-Rebecca! Gud vad glad jag är att se dig! säger pappa.
-Vad har hänt med dig pappa? frågar jag.
- Doktor X har förvandlat mig till en fågel! säger pappa förtvivlat.
- Men hur kan han ha gjort det? Doktor X blev ju snäll?
- Han var bara snäll i 10 minuter. Ni måste skynda er nu!
- Varför då? frågar jag pappa.
- Vi får ta det sen! Nu måste ni skynda er in i bilen! skriker pappa till oss.
Vi skyndar oss bort mot bilen när pappa kommer på:
- Ni ska köra till slottet och gå till porten. För att komma in måste ni säga lösenordet:
Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända!
Precis när pappa sagt lösenordet attackerar den andra fågeln pappa.
-Pappa! skriker jag.
Det är ingen vanlig fågel. Det är en fågel av metall, lika stor som en örn och med röda laserögon …
Författare Ulriksbergskolan 5B
- Varför tror du det? frågar Bobs mamma.
- För 20 år sedan var Doktor X min pojkvän och då såg jag massor med fåglar i hans källare. Jag såg olika ritningar på väggarna och en detaljerad ritning över en stor metallfågel. Jag blir förvånad och frågar:
- Har ni varit ett par? Vet pappa om detta?
- Nej, jag har hållit det hemligt i 20 år, annars hade pappa blivit ledsen. När jag fick reda på att Doktor X var ond har jag försökt förtränga honom men han dyker hela tiden upp.
Plötsligt kommer två fåglar flygande. De sätter sig på en gren och vi hör att de börjar prata med varandra. Jag känner igen den ena rösten, den andra är främmande.
-Vänta, tysta! Jag tycker att jag känner igen den där rösten! viskar jag till de andra.
Alla sitter knäpptysta och försöker höra.
-Vem kommer den ifrån då? viskar Julia.
-Det är pappas röst! säger jag.
Alla kollar sig omkring och ser fåglarna sitta där uppe på grenen och prata.
-Thomas! Är det du? ropar mamma.
Det låter lite som när mamma i vanliga fall ropar ’’Maten är klar!’’.
Den ena fågeln glidflyger ner till oss och störtlandar på pappret.
-Rebecca! Gud vad glad jag är att se dig! säger pappa.
-Vad har hänt med dig pappa? frågar jag.
- Doktor X har förvandlat mig till en fågel! säger pappa förtvivlat.
- Men hur kan han ha gjort det? Doktor X blev ju snäll?
- Han var bara snäll i 10 minuter. Ni måste skynda er nu!
- Varför då? frågar jag pappa.
- Vi får ta det sen! Nu måste ni skynda er in i bilen! skriker pappa till oss.
Vi skyndar oss bort mot bilen när pappa kommer på:
- Ni ska köra till slottet och gå till porten. För att komma in måste ni säga lösenordet:
Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända!
Precis när pappa sagt lösenordet attackerar den andra fågeln pappa.
-Pappa! skriker jag.
Det är ingen vanlig fågel. Det är en fågel av metall, lika stor som en örn och med röda laserögon …
Författare Ulriksbergskolan 5B
Kapitel 24 - Rännskita!
4/01/2014
...en knotig käpp och efter den kommer en lika knotig liten gubbe. Han muttrar, stånkar och pustar.
- Ojoj, vad det där trädet har blivit knepigt att ta sig fram igenom.
Gubben stannar till och håller fram en lykta mot Olle, Bob, Julia och Doktor X.
- Men se där är ni ju! Det var på tiden, må jag säga. Eller om det är jag som är på tiden.
Ingen vet vad de ska svara och gubben fortsätter:
- Kära Doktor X, kom med mig så blir allting bra. Jag kan dikter som du ska få höra.
Gubben leder Doktor X till en gammal omkullfallen ek och sätter honom bekvämt lutad mot stammen. Sedan lyfter gubben en knotig arm mot skyn och säger:
- Lärkan sveper på utbredda vingar fram,
över åker, skog och fallen trädstam.
Doktor X ler och sjunker djupare ner mot eken.
- Då var vi av med honom, viskar Julia.
Tillsammans smyger barnen därifrån.
- Våra föräldrar, säger Olle. De måste förklara den här planen som de har skrivit under.
- Vi kan använda ett nödanrop för att lura hit dem, säger Bob. Det allra starkaste. De kommer att tro att vi håller på att dö.
- Bra, säger Julia.
Tillsammans messar de Rännskita! till sina föräldrar.
Några minuter senare kommer en bil körande och stannar med tjutande däck. Ut hoppar deras föräldrar.
- Vad har hänt? Hur är det med er?
- Det är bra med oss, säger Julia. Men vi vill veta hur det står till med er. Sätt er ner!
Julia pekar på marken och föräldrarna sätter sig, sedan drar hon fram pappret med Doktor X plan på att mörda kungen.
- Varför har ni skrivit under det här?
Föräldrarna kikar på lappen.
- Det är inte vi som har skrivit under! Någon har förfalskat våra namnteckningar.
- Titta där! Olles mamma pekar på ett märke på lappen. Det är skrivet av någon med klor!
Författare: Niklas Krog och Maria Björn
- Ojoj, vad det där trädet har blivit knepigt att ta sig fram igenom.
Gubben stannar till och håller fram en lykta mot Olle, Bob, Julia och Doktor X.
- Men se där är ni ju! Det var på tiden, må jag säga. Eller om det är jag som är på tiden.
Ingen vet vad de ska svara och gubben fortsätter:
- Kära Doktor X, kom med mig så blir allting bra. Jag kan dikter som du ska få höra.
Gubben leder Doktor X till en gammal omkullfallen ek och sätter honom bekvämt lutad mot stammen. Sedan lyfter gubben en knotig arm mot skyn och säger:
- Lärkan sveper på utbredda vingar fram,
över åker, skog och fallen trädstam.
Doktor X ler och sjunker djupare ner mot eken.
- Då var vi av med honom, viskar Julia.
Tillsammans smyger barnen därifrån.
- Våra föräldrar, säger Olle. De måste förklara den här planen som de har skrivit under.
- Vi kan använda ett nödanrop för att lura hit dem, säger Bob. Det allra starkaste. De kommer att tro att vi håller på att dö.
- Bra, säger Julia.
Tillsammans messar de Rännskita! till sina föräldrar.
Några minuter senare kommer en bil körande och stannar med tjutande däck. Ut hoppar deras föräldrar.
- Vad har hänt? Hur är det med er?
- Det är bra med oss, säger Julia. Men vi vill veta hur det står till med er. Sätt er ner!
Julia pekar på marken och föräldrarna sätter sig, sedan drar hon fram pappret med Doktor X plan på att mörda kungen.
- Varför har ni skrivit under det här?
Föräldrarna kikar på lappen.
- Det är inte vi som har skrivit under! Någon har förfalskat våra namnteckningar.
- Titta där! Olles mamma pekar på ett märke på lappen. Det är skrivet av någon med klor!
Författare: Niklas Krog och Maria Björn
Kapitel 23 - Tillbaks till skogen
3/29/2014
Vi skyndar oss ut ur huset. Just när vi är på väg ut ser vi doktor X på väg mot oss. Bob försöker förtrolla honom, så vi ska kunna ta nyckeln.
- Abrakadabrasimsalabim, börjar Bob. Men ingenting händer. Förtrollningen fungerar inte för Bob har glömt bort orden. Han säger fel.
Doktor X tar tag i mig och Bob. Då tar Julia fram sitt nagellack. Hon sträcker fram det mot Doktor X hals och skär av…… halsbandet. Hon fångar snabbt upp nyckeln och stoppar den i sin ficka. I samma sekund kommer Bob ihåg den riktiga trollformeln.
- Hulomusmosimus, viskar han för att Doktor X inte ska hinna märka något. Nu fungerar det. Doktor X blir förstenad.
Vi hjälps åt att lägga Doktor X på en vagn som vi sätter fast bakom tretandemcykeln. Vi sätter oss på cykeln och kör det snabbaste vi kan mot skogen. När vi kommer fram till det ihåliga trädet sätter vi oss uttröttade framför hålet och Bob läser upp en dikt.
I skogen.
En blåsig kväll.
Vinden susar, åskan mullrar.
Det luktar barr och blåbär.
Jag är rädd.
Det känns läskigt.
I skogen.
När Bob har läst färdigt dikten händer något märkligt. Doktor X börjar röra på sig och vaknar till. Vi blir livrädda och börjar springa.
- Vänta, ropar Doktor X. Varför springer ni? Lämna mig inte här i den mörka skogen. Jag är rädd. När han säger det förstår vi att Doktor X har blivit snäll när han hörde Bobs dikt. Vi går tillbaks till trädet och Doktor X och sätter oss igen. Vi sitter en lång stund och pratar. Doktor X verkar jättetrevlig. Han berättar att han alltid har varit rädd för att vara i skogen. Då ser vi något som kommer upp från hålet i trädet. Det är…
Författare: Centrumskolan 3A
- Abrakadabrasimsalabim, börjar Bob. Men ingenting händer. Förtrollningen fungerar inte för Bob har glömt bort orden. Han säger fel.
Doktor X tar tag i mig och Bob. Då tar Julia fram sitt nagellack. Hon sträcker fram det mot Doktor X hals och skär av…… halsbandet. Hon fångar snabbt upp nyckeln och stoppar den i sin ficka. I samma sekund kommer Bob ihåg den riktiga trollformeln.
- Hulomusmosimus, viskar han för att Doktor X inte ska hinna märka något. Nu fungerar det. Doktor X blir förstenad.
Vi hjälps åt att lägga Doktor X på en vagn som vi sätter fast bakom tretandemcykeln. Vi sätter oss på cykeln och kör det snabbaste vi kan mot skogen. När vi kommer fram till det ihåliga trädet sätter vi oss uttröttade framför hålet och Bob läser upp en dikt.
I skogen.
En blåsig kväll.
Vinden susar, åskan mullrar.
Det luktar barr och blåbär.
Jag är rädd.
Det känns läskigt.
I skogen.
När Bob har läst färdigt dikten händer något märkligt. Doktor X börjar röra på sig och vaknar till. Vi blir livrädda och börjar springa.
- Vänta, ropar Doktor X. Varför springer ni? Lämna mig inte här i den mörka skogen. Jag är rädd. När han säger det förstår vi att Doktor X har blivit snäll när han hörde Bobs dikt. Vi går tillbaks till trädet och Doktor X och sätter oss igen. Vi sitter en lång stund och pratar. Doktor X verkar jättetrevlig. Han berättar att han alltid har varit rädd för att vara i skogen. Då ser vi något som kommer upp från hålet i trädet. Det är…
Författare: Centrumskolan 3A
Kapitel 22 - Nu minns jag!
3/28/2014
Jag och Bob bestämmer oss för att följa med Julia hem till hennes lägenhet efter skolan, för att prata om våran gemensamma dröm. Vi går in i Julias rum. Julias rum har tapeter med gula stjärnor på. På väggen hänger en tavla som föreställer ett stort lövträd. Framför trädet har någon målat en bäck. Vi sätter oss alla tre på sängen som har svart överkast.
Jag känner något under täcket. Jag hittar ett nagellack.
- Är det här ditt nagellack? frågar jag.
- Jag känner inte igen det, säger Julia. Får jag se?
Julia undersöker nagellacket, hon brukar inte ha den färgen. Plötsligt kommer Julia åt en knapp på nagellacket. En laserstråle skjuts ut och klyver tavlan i två delar!
Alla blir förvånade och Julia tappar nagellacket.
- Wow! Coolt! säger Bob.
- Men vad är det där bakom tavlan? säger jag. Jag går fram och tittar.
I väggen, där tavlan hängde, sitter ett metallskåp med ett sönderbränt kodlås på.
Precis när jag ska titta i skåpet, så hör vi fotsteg utanför dörren.
-Nej! Mamma kommer hem! skriker Julia. Hon kommer bli jättearg!
Vi sitter knäpptysta och väntar, men fotstegen går förbi ytterdörren och vidare upp i trappuppgången.
När jag tittar i kassaskåpet hittar jag ett papper. På pappret står det
I planen står om Doktor X hemliga plan för att döda kungen och gifta sig med drottningen.
Planen är undertecknad av tre agenter.
- Men! Det är ju våra föräldrar, säger Bob när de läser agenternas namn.
Plötsligt förstår jag. Jag kommer ihåg Doktor X och får tillbaka minnet. Jag förklarar för Julia och Bob.
- Nu måste vi få tillbaka nyckeln snabbt, innan det är försent! säger vi alla i kör.
Författare: Årskurs 4, Ringsbergskolan
Jag känner något under täcket. Jag hittar ett nagellack.
- Är det här ditt nagellack? frågar jag.
- Jag känner inte igen det, säger Julia. Får jag se?
Julia undersöker nagellacket, hon brukar inte ha den färgen. Plötsligt kommer Julia åt en knapp på nagellacket. En laserstråle skjuts ut och klyver tavlan i två delar!
Alla blir förvånade och Julia tappar nagellacket.
- Wow! Coolt! säger Bob.
- Men vad är det där bakom tavlan? säger jag. Jag går fram och tittar.
I väggen, där tavlan hängde, sitter ett metallskåp med ett sönderbränt kodlås på.
Precis när jag ska titta i skåpet, så hör vi fotsteg utanför dörren.
-Nej! Mamma kommer hem! skriker Julia. Hon kommer bli jättearg!
Vi sitter knäpptysta och väntar, men fotstegen går förbi ytterdörren och vidare upp i trappuppgången.
När jag tittar i kassaskåpet hittar jag ett papper. På pappret står det
Doktor Xaviers mystiska, spionsäkra plan…
I planen står om Doktor X hemliga plan för att döda kungen och gifta sig med drottningen.
Planen är undertecknad av tre agenter.
- Men! Det är ju våra föräldrar, säger Bob när de läser agenternas namn.
Plötsligt förstår jag. Jag kommer ihåg Doktor X och får tillbaka minnet. Jag förklarar för Julia och Bob.
- Nu måste vi få tillbaka nyckeln snabbt, innan det är försent! säger vi alla i kör.
Författare: Årskurs 4, Ringsbergskolan
Kapitel 21 - Doktor Xavier och hemligheten
3/27/2014
Jag hörde en röst och såg någon titta ner över mig. Det var en man som jag hade sett tidigare. Det var nämligen Doktor X.
- Doktor X! Skrek jag med rädsla i rösten.
- Hej Olle, du har sovit djupt väldigt länge. Du har legat i koma efter en olycka. Men nu verkar du på bättringsvägen. Jag heter inte Doktor X utan mitt namn är Xavier.
- Var är mamma, Julia och Bob? Viskade jag fram.
- Vilka är Julia och Bob, Olle? Din mamma kommer alldeles strax.
Allt går som det ska på sjukhuset. Jag skrivs ut och mamma hämtar mig. Fortfarande har jag en märklig känsla i kroppen och känner att jag har träffat doktorn tidigare. Jag försöker skaka av mig tankarna och säger ”hej då” till Doktorn. När jag ska stänga dörren efter mig hör jag Doktor Xavier skratta elakt och hånfullt
- Muaahahah.
Jag vänder mig om och tycker att jag ser en nyckel skimra runt Doktorns hals.
Kommande dag går jag till skolan och träffar mina kamrater efter en tid på sjukhuset. Just denna dag börjar det en ny flicka i klassen som heter Julia. Jag får rysningar i kroppen och tänker ”henne har jag träffat tidigare”.
Dagens första uppgift delas ut av fröken Margareta och det blir en gruppuppgift. Jag, min kompis Bob och Julia hamnar i samma grupp. Vi ska dela med oss av våra drömmar. Plötsligt inser alla tre att vi har haft samma dröm.
Vi kommer överens om att vi inte ska berätta vidare drömmen och att den får förbli en hemlighet mellan oss tre…
Men jag kan inte glömma bort Doktor Xaviers hånfulla skratt och den skimrande nyckeln…
- Doktor X! Skrek jag med rädsla i rösten.
- Hej Olle, du har sovit djupt väldigt länge. Du har legat i koma efter en olycka. Men nu verkar du på bättringsvägen. Jag heter inte Doktor X utan mitt namn är Xavier.
- Var är mamma, Julia och Bob? Viskade jag fram.
- Vilka är Julia och Bob, Olle? Din mamma kommer alldeles strax.
Allt går som det ska på sjukhuset. Jag skrivs ut och mamma hämtar mig. Fortfarande har jag en märklig känsla i kroppen och känner att jag har träffat doktorn tidigare. Jag försöker skaka av mig tankarna och säger ”hej då” till Doktorn. När jag ska stänga dörren efter mig hör jag Doktor Xavier skratta elakt och hånfullt
- Muaahahah.
Jag vänder mig om och tycker att jag ser en nyckel skimra runt Doktorns hals.
Kommande dag går jag till skolan och träffar mina kamrater efter en tid på sjukhuset. Just denna dag börjar det en ny flicka i klassen som heter Julia. Jag får rysningar i kroppen och tänker ”henne har jag träffat tidigare”.
Dagens första uppgift delas ut av fröken Margareta och det blir en gruppuppgift. Jag, min kompis Bob och Julia hamnar i samma grupp. Vi ska dela med oss av våra drömmar. Plötsligt inser alla tre att vi har haft samma dröm.
Vi kommer överens om att vi inte ska berätta vidare drömmen och att den får förbli en hemlighet mellan oss tre…
Men jag kan inte glömma bort Doktor Xaviers hånfulla skratt och den skimrande nyckeln…
Författare: Centrumskolan 4B
Kapitel 20 - Är ni döda?
3/26/2014
Julia hann undan vakterna och sprang allt vad hon kunde mot den läskiga skogen.
I fängelset kom mamma på att hon hade krafter som gjorde henne extra stark, så hon slog ner vakterna och såg till att Bob och jag inte blev tagna. Mamma sprängde hela fängelset och sedan sprang vi efter Julia och kom fram till skogen.
Då fick vi se något som rörde sig i gräset! Det var den jättelika och farliga Lindormen! Bob, mamma och jag blev livrädda!
Plötsligt kom Doktor X tillsammans med flera robotar som han gjort och försökte ta Bob, mamma och mig! De såg inte Lindormen. Lindormen anföll robotarna och åt upp allihop. Men Lindormen blev så stor att han exploderade i tusen bitar!
Doktor X blev jättearg för att Lindormen ätit upp hans robotar och sprang därifrån.
Bob, mamma och jag blev så chockade över allt vi sett, att vi svimmade och föll till marken.
Då kommer Julia springande och ser oss ligga där på marken.
Hon skriker högt:
- Är ni döda?
Författare Ulriksbergskolan 1B
I fängelset kom mamma på att hon hade krafter som gjorde henne extra stark, så hon slog ner vakterna och såg till att Bob och jag inte blev tagna. Mamma sprängde hela fängelset och sedan sprang vi efter Julia och kom fram till skogen.
Då fick vi se något som rörde sig i gräset! Det var den jättelika och farliga Lindormen! Bob, mamma och jag blev livrädda!
Plötsligt kom Doktor X tillsammans med flera robotar som han gjort och försökte ta Bob, mamma och mig! De såg inte Lindormen. Lindormen anföll robotarna och åt upp allihop. Men Lindormen blev så stor att han exploderade i tusen bitar!
Doktor X blev jättearg för att Lindormen ätit upp hans robotar och sprang därifrån.
Bob, mamma och jag blev så chockade över allt vi sett, att vi svimmade och föll till marken.
Då kommer Julia springande och ser oss ligga där på marken.
Hon skriker högt:
- Är ni döda?
Författare Ulriksbergskolan 1B
Kapitel 19 - Fängelset
3/25/2014
- Titta han har nyckeln viskar agent Julia så att vakten inte hör.
- Vi måste få tillbaka nyckeln på något sätt viskar jag.
Bob frågar doktor X.
- Var hittade du nyckeln?
Doktor X förklarade att han hittat nyckeln där lappen låg.
- Jag tog nyckeln och la dit lappen för att ni skulle komma till mig.
Varför ville du att vi skulle komma till dig? Frågade jag.
Doktor X sa:
- Jag vill stoppa er från att komma in i slottet. Det var jag som försökte fånga er i helikoptern. Men eftersom ni smet gör jag ett nytt försök att ta er till fånga. Den här gången kommer ni inte undan.
I laboratoriet hade doktor X förberett ett medel till agenterna som gjorde att agenterna somnade. Han sprutade ut lite av sömnmedlet så att jag, Bob, Julia, och mamma somnade.
När vi vaknade var vi i ett otäckt fängelse. Där fanns det insekter, stora spindlar och spindelnät. Det var mörkt. I fängelset fanns också ett fönster där vi kunde se att det var regn och åska ute. Hela fängelsehålan lös upp när det blixtrade.
Hur skulle vi ta oss härifrån? Utanför fängelsets grind stod två vakter. De vaktade oss hela tiden.
Bob sa att vi väntar tills ovädret är över sedan försöker vi ta oss ut genom fönstret.
Då kom Julia på att hon hade sitt lasernagellack i fickan som de kunde använda att ta sönder gallret i fönstret med.
Ovädret var över och Julia började klättra ut genom fönstret, precis då vände sig vakterna om och såg vad som hände…
Författare: Centrumskolan 3B
- Vi måste få tillbaka nyckeln på något sätt viskar jag.
Bob frågar doktor X.
- Var hittade du nyckeln?
Doktor X förklarade att han hittat nyckeln där lappen låg.
- Jag tog nyckeln och la dit lappen för att ni skulle komma till mig.
Varför ville du att vi skulle komma till dig? Frågade jag.
Doktor X sa:
- Jag vill stoppa er från att komma in i slottet. Det var jag som försökte fånga er i helikoptern. Men eftersom ni smet gör jag ett nytt försök att ta er till fånga. Den här gången kommer ni inte undan.
I laboratoriet hade doktor X förberett ett medel till agenterna som gjorde att agenterna somnade. Han sprutade ut lite av sömnmedlet så att jag, Bob, Julia, och mamma somnade.
När vi vaknade var vi i ett otäckt fängelse. Där fanns det insekter, stora spindlar och spindelnät. Det var mörkt. I fängelset fanns också ett fönster där vi kunde se att det var regn och åska ute. Hela fängelsehålan lös upp när det blixtrade.
Hur skulle vi ta oss härifrån? Utanför fängelsets grind stod två vakter. De vaktade oss hela tiden.
Bob sa att vi väntar tills ovädret är över sedan försöker vi ta oss ut genom fönstret.
Då kom Julia på att hon hade sitt lasernagellack i fickan som de kunde använda att ta sönder gallret i fönstret med.
Ovädret var över och Julia började klättra ut genom fönstret, precis då vände sig vakterna om och såg vad som hände…
Författare: Centrumskolan 3B
Kapitel 18 - Doktor X är förklädd
3/22/2014
... en beskrivning som lyder: Gå igenom skogen, i väst står en tall, när ni närmar er tallen tittar ni rakt fram, där ser ni en stor och mossig sten. Vid stenen växer det lövträd, gå till trädet med tjockast stam.
Jag, Bob, Julia och mamma går genom skogen. Vi kommer till en bäck
och där lägger vi en bräda för att komma över till andra sidan. Bob
hjälper Julia över bäcken men whoops, han halkar i samma
ögonblick ner i vattnet. Strömmen är stark och Bob dras med.
– Hjäälp! Jag kan inte simma, ropar Bob. Julia springer längs bäcken efter Bob. När hon är jämsides kastar hon i sitt långa
hår.
– Ta tag i mitt hår, skriker hon till Bob. Han
famlar efter Julias hår och får till sist tag i det. Julia hjälper Bob upp ur
bäcken och vi går vidare.
När vi kommer fram till trädet letar alla efter ledtrådar. Plötsligt
lägger mamma märke till något rött under en låg gren med blad. Det är
en knapp med ett kryss på, hon trycker på knappen utan att tänka sig för och
helt plötsligt sugs alla fyra in i det stora lövträdet.
Färden går
upp igenom stammen med en hiskelig fart. Till sist skjuts vi in i ett
laboratorium. När vi ser oss omkring ser vi att vi hamnat i ett luftskepp, en zeppelinare.
Till vår förvåning står vi nu öga mot öga med den engelsktalande vakten. Han står
där i en vit rock med ett brett flin på läpparna. Han sträcker fram
handen och presenterar sig.
- Det är jag som är Doktor X.
Agenterna står stumma av förvåning, men
inte över att Doktor X står framför dem utan det som han har runt halsen, den
magiska nyckeln…
Författare: Centrumskolan 5A
Kapitel 17 - Bobs trollformel
3/21/2014
Plötsligt öppnas dörren och där står mamma. Jag ropar:
- Mamma! Jag har saknat dig!
- Vad gör ni här? Skynda er! Vakten kommer! ropar mamma.
Det verkar som att våra osynlighetsdräkter inte fungerar längre eftersom mamma kan se oss. Bob kommer på en idé och säger:
- Just det, jag kan ju trolla! Jag kan trolla så att vakten blir till sten.
I samma stund hinner vakten fram till oss och får tag i Julias långa hår.
Bob ropar trollformeln:
- Hulomusmosimus!
Vakten blir direkt förvandlad till en sten, men eftersom han håller i Julias hår så blir hon också förstenad. Då kommer Bob på att han kan säga formeln baklänges så att förbannelsen bryts.
- Sumisomsumoluh! säger han.
Vakten och Julia blir vanliga igen men nu blir vakten livrädd och flyr ut genom dörren. Vi springer tillbaka och klättrar snabbt ner i trädet igen. Snart får jag syn på en stege som ser ut att leda upp till hålet i trädet. Snabbt klättrar vi uppför stegen och kommer ut igen.
Äntligen kommer vi fram till stenen där Julia har gömt nyckeln. Hon böjer sig ner för att ta upp den men nyckeln är borta! Istället ligger det en lapp där.
På lappen står det…
- Mamma! Jag har saknat dig!
- Vad gör ni här? Skynda er! Vakten kommer! ropar mamma.
Det verkar som att våra osynlighetsdräkter inte fungerar längre eftersom mamma kan se oss. Bob kommer på en idé och säger:
- Just det, jag kan ju trolla! Jag kan trolla så att vakten blir till sten.
I samma stund hinner vakten fram till oss och får tag i Julias långa hår.
Bob ropar trollformeln:
- Hulomusmosimus!
Vakten blir direkt förvandlad till en sten, men eftersom han håller i Julias hår så blir hon också förstenad. Då kommer Bob på att han kan säga formeln baklänges så att förbannelsen bryts.
- Sumisomsumoluh! säger han.
Vakten och Julia blir vanliga igen men nu blir vakten livrädd och flyr ut genom dörren. Vi springer tillbaka och klättrar snabbt ner i trädet igen. Snart får jag syn på en stege som ser ut att leda upp till hålet i trädet. Snabbt klättrar vi uppför stegen och kommer ut igen.
Äntligen kommer vi fram till stenen där Julia har gömt nyckeln. Hon böjer sig ner för att ta upp den men nyckeln är borta! Istället ligger det en lapp där.
På lappen står det…
Författare: Ulriksbergskolan 2B
Kapitel 16 - Ingen nyckel!
3/20/2014
Vi fortsätter fram till ljuset i gången och ser ett hål upp i marken. Det ser ut som om ljuset kommer från en lampa. Vi klättrar upp genom hålet på en massa trädrötter. Det är ganska långt att klättra. Efter en stund säger jag och Bob:
- Vi är trötta…
Men då säger Julia:
- Vi har ett uppdrag, vi kan inte vara trötta! Nu fortsätter vi!
När vi kommer upp kikar vi fram bakom en staty. Skenet kom från en stor guldig lampa och vi förstår att vi måste ha kommit in i ett rum i slottet. Det ser ut som en prinsessas sovrum. Där finns en stor röd, vacker och glittrig säng med ett guldigt täcke. Vi tittar runt i rummet och upptäcker en dörr. Jag går fram och känner på dörren men den är låst!
- Julia, du har ju nyckeln. Lås upp dörren! säger jag.
- Nej, men nyckeln gömde ju jag bakom en sten vid trädet för jag trodde att vi skulle komma tillbaka… säger Julia.
- Men hur kunde du göra så? Du kunde väl ha frågat oss? Allt är ditt fel nu! säger Bob och jag samtidigt. Hur ska vi nu kunna öppna dörren?
Plötsligt hör vi steg utanför dörren…
- Vi är trötta…
Men då säger Julia:
- Vi har ett uppdrag, vi kan inte vara trötta! Nu fortsätter vi!
När vi kommer upp kikar vi fram bakom en staty. Skenet kom från en stor guldig lampa och vi förstår att vi måste ha kommit in i ett rum i slottet. Det ser ut som en prinsessas sovrum. Där finns en stor röd, vacker och glittrig säng med ett guldigt täcke. Vi tittar runt i rummet och upptäcker en dörr. Jag går fram och känner på dörren men den är låst!
- Julia, du har ju nyckeln. Lås upp dörren! säger jag.
- Nej, men nyckeln gömde ju jag bakom en sten vid trädet för jag trodde att vi skulle komma tillbaka… säger Julia.
- Men hur kunde du göra så? Du kunde väl ha frågat oss? Allt är ditt fel nu! säger Bob och jag samtidigt. Hur ska vi nu kunna öppna dörren?
Plötsligt hör vi steg utanför dörren…
Författare: Centrumskolan 2A
Kapitel 15 - Den hemliga gången
3/19/2014
När jag står vid trädet ser jag vakten närma sig. Jag blir livrädd.
Vart ska jag ta vägen? Med hjärtat i halsgropen försöker jag sätta mig på cykeln men ser att den har punktering. Då kommer jag att tänka på hålet i trädet och dyker in i hålet. Jag känner hur jag åker neråt och neråt, det blir kyligare och kyligare ju längre ner jag kommer. Det killar i magen. När jag äntligen når botten så landar jag mjukt i en hög med löv. Jag ligger alldeles stilla och känner efter om jag gjort mig illa. Men jag mår bra. När jag ligger där, så får jag en ljusstråle rakt i mitt ansikte.
Hej Olle, bra att du är här! Det är Julias röst. Vi kramar om varandra alla tre, Julia, Bob och jag.Vi är glada att vi hittat varandra igen.
Bob riktar ficklampan upp mot hålet och där ser vi till vår fasa vaktens ansikte. Vakten säger:
-I can see You. Då förstår vi att han har på sig osynlighetsglasögon och att det är därför han kan se oss fastän att vi är osynliga. Vi blir rädda. Vi backar några steg bak mot väggen. När vi når väggen stöter vi mot en stor sten. Hela trädet börjar skaka och stenen flyttar på sig. Vakten försöker nu ta sig ner genom hålet. Plötsligt hör vi ett surrande ljud. Vi har väckt upp en hel getingsvärm som hade sitt bo i en gång bakom stenen. Vi kryper in i gången. Getingarna flyger mot oss men ser oss inte eftersom vi har osynlighetsdräkterna på. Getingarna går istället till anfall upp genom hålet, mot vakten som nu måste lämna hålet och springa iväg.
Vi vågar nu fortsätta genom gången. Längre fram i gången ser vi ett svagt ljussken.
Författare: Ringsbergskolan klass 1
Vart ska jag ta vägen? Med hjärtat i halsgropen försöker jag sätta mig på cykeln men ser att den har punktering. Då kommer jag att tänka på hålet i trädet och dyker in i hålet. Jag känner hur jag åker neråt och neråt, det blir kyligare och kyligare ju längre ner jag kommer. Det killar i magen. När jag äntligen når botten så landar jag mjukt i en hög med löv. Jag ligger alldeles stilla och känner efter om jag gjort mig illa. Men jag mår bra. När jag ligger där, så får jag en ljusstråle rakt i mitt ansikte.
Hej Olle, bra att du är här! Det är Julias röst. Vi kramar om varandra alla tre, Julia, Bob och jag.Vi är glada att vi hittat varandra igen.
Bob riktar ficklampan upp mot hålet och där ser vi till vår fasa vaktens ansikte. Vakten säger:
-I can see You. Då förstår vi att han har på sig osynlighetsglasögon och att det är därför han kan se oss fastän att vi är osynliga. Vi blir rädda. Vi backar några steg bak mot väggen. När vi når väggen stöter vi mot en stor sten. Hela trädet börjar skaka och stenen flyttar på sig. Vakten försöker nu ta sig ner genom hålet. Plötsligt hör vi ett surrande ljud. Vi har väckt upp en hel getingsvärm som hade sitt bo i en gång bakom stenen. Vi kryper in i gången. Getingarna flyger mot oss men ser oss inte eftersom vi har osynlighetsdräkterna på. Getingarna går istället till anfall upp genom hålet, mot vakten som nu måste lämna hålet och springa iväg.
Vi vågar nu fortsätta genom gången. Längre fram i gången ser vi ett svagt ljussken.
Författare: Ringsbergskolan klass 1
Kapitel 14 - Trädet med stora hålet
3/18/2014
Jag springer och springer utan att ens våga titta bakom mig. Mitt hjärta dunkar fortare och fortare.
Undrar ifall han är efter mig? Men var är Bob och Julia? Vad ska jag göra nu? Vilket håll ska jag ta?
Jag orkar inte springa mer. Jag måste våga titta bakom mig. Jag måste se ifall den engelsktalande vakten är efter mig. Jag vänder mig om och tittar.
Jag tittar bakom mig medan jag springer. Jag ser inte vakten. Det känns skönt, men jag måste stanna upp. Det känns som om luften håller på att ta slut. Jag tar ett djupt andetag, och tittar omkring mig.
Framför mig ser jag ett stort lövträd. Trädet är speciellt. Det som utmärker trädet från alla andra är ett stort hål i mitten av det. Vid det stora trädet står vår tretandemcykel ställd. Jag får blandade känslor, glad, rädd och fundersam.
Hur kommer det sig att vår cykel är här? Vart tog Julia och Bob vägen, kan de ha dragits in mot trädet?
Författare: Centrumskolan, internationella klassen Alfa
Undrar ifall han är efter mig? Men var är Bob och Julia? Vad ska jag göra nu? Vilket håll ska jag ta?
Jag orkar inte springa mer. Jag måste våga titta bakom mig. Jag måste se ifall den engelsktalande vakten är efter mig. Jag vänder mig om och tittar.
Jag tittar bakom mig medan jag springer. Jag ser inte vakten. Det känns skönt, men jag måste stanna upp. Det känns som om luften håller på att ta slut. Jag tar ett djupt andetag, och tittar omkring mig.
Framför mig ser jag ett stort lövträd. Trädet är speciellt. Det som utmärker trädet från alla andra är ett stort hål i mitten av det. Vid det stora trädet står vår tretandemcykel ställd. Jag får blandade känslor, glad, rädd och fundersam.
Hur kommer det sig att vår cykel är här? Vart tog Julia och Bob vägen, kan de ha dragits in mot trädet?
Författare: Centrumskolan, internationella klassen Alfa
Kapitel 13 - Not allowed to enter
3/15/2014
Vi måste chansa. Vakterna kan komma efter oss när som helst.
-Vänster säger jag. Vi provar åt vänster.
Vi svänger åt vänster. Det är svårt att hålla balansen på en tandemcykel och vi är nära att köra omkull flera gånger. En kvinna med en hund stirrar förskräckt efter oss. Hon ser ju bara en cykel som är ute och far alldeles själv, eftersom vi har osynlighetsdräkterna på oss.
Vänster visade sig vara ett bra val. Efter en stund ser vi det stora slottet.
-Trampa fortare! ropar Bob och Julia och jag ökar farten.
-Hur ska vi komma in? flåsar Julia bakom mig.
-Vi har ju nyckeln! Den fungerar nog i alla lås överallt.
Slottet ser varmt och inbjudande ut. Ljus skimrar från fönstren. Om jag bara kunde få kontakt med mamma och pappa. De är ju därinne någonstans. När vi parkerat cykeln och är på väg fram mot de stora portarna kommer en mörkhårig man gående mot oss.
-What do you want? frågar han strängt. You are not allowed to enter the castle!
Vi ser förvånat på varandra. Hur kan han se oss fast vi har osynlighetsdräkterna på oss?
-Spring! ropar Julia och vi gör ett försök att runda mannen och ta oss förbi.
Men han är snabbare än vi och plötsligt känner jag hur han hugger tag i min arm.
-I said, you are not allowed to enter! säger han ilsket.
Julia ser på mig. Hon är nästan framme vid porten.
-Kasta hit nyckeln! ropar hon.
Jag drar av mig bandet med den gyllene nyckeln och slänger det i en vid båge mot Julia. På bara ett par sekunder har hon låst upp och slunkit in.
-Hjälp henne! ropar jag till Bob som tvekande stannat upp när han såg mig bli tillfångatagen. Jag uppehåller den här typen en stund!
Bob springer vidare mot porten och jag sparkar den stora, engelskspråkiga mannen på smalbenet så hårt jag någonsin kan.
Författare: Katarina von Bredow
-Vänster säger jag. Vi provar åt vänster.
Vi svänger åt vänster. Det är svårt att hålla balansen på en tandemcykel och vi är nära att köra omkull flera gånger. En kvinna med en hund stirrar förskräckt efter oss. Hon ser ju bara en cykel som är ute och far alldeles själv, eftersom vi har osynlighetsdräkterna på oss.
Vänster visade sig vara ett bra val. Efter en stund ser vi det stora slottet.
-Trampa fortare! ropar Bob och Julia och jag ökar farten.
-Hur ska vi komma in? flåsar Julia bakom mig.
-Vi har ju nyckeln! Den fungerar nog i alla lås överallt.
Slottet ser varmt och inbjudande ut. Ljus skimrar från fönstren. Om jag bara kunde få kontakt med mamma och pappa. De är ju därinne någonstans. När vi parkerat cykeln och är på väg fram mot de stora portarna kommer en mörkhårig man gående mot oss.
-What do you want? frågar han strängt. You are not allowed to enter the castle!
Vi ser förvånat på varandra. Hur kan han se oss fast vi har osynlighetsdräkterna på oss?
-Spring! ropar Julia och vi gör ett försök att runda mannen och ta oss förbi.
Men han är snabbare än vi och plötsligt känner jag hur han hugger tag i min arm.
-I said, you are not allowed to enter! säger han ilsket.
Julia ser på mig. Hon är nästan framme vid porten.
-Kasta hit nyckeln! ropar hon.
Jag drar av mig bandet med den gyllene nyckeln och slänger det i en vid båge mot Julia. På bara ett par sekunder har hon låst upp och slunkit in.
-Hjälp henne! ropar jag till Bob som tvekande stannat upp när han såg mig bli tillfångatagen. Jag uppehåller den här typen en stund!
Bob springer vidare mot porten och jag sparkar den stora, engelskspråkiga mannen på smalbenet så hårt jag någonsin kan.
Författare: Katarina von Bredow
Kapitel 12 - Den gyllene nyckeln
3/14/2014
Vi provar om den gyllene nyckeln passar till dörren. Det visar sig att nyckeln är magisk. Så fort vi sätter nyckeln i låset så säger det klick och dörren går upp. Men hur ska vi våga gå ut. Vi vet ju inte vem som låste in oss, det kanske finns en vakt.
Vi måste titta i lådan innan vi går ut i korridoren. I lådan hittar vi tre osynlighetsdräkter. Vi tar på oss dräkterna och smyger fram till dörren. Vi bestämmer oss för att skrämma vakten.
När dörren öppnas så springer vi ut och skriker det högsta vi kan. Vakten blir förvånad när dörren öppnas men han ser ingen.
- Vad är detta för konstig dörr?
Vi springer ut genom dörren och vrålar så högt vi kan.
- Aaaaaaa!
Vakten blir livrädd och springer skrikande därifrån.
- Iiiiiiiiiiii, hjälp!
Nu är goda råd dyra vi måste skynda oss iväg innan det kommer fler vakter. När vi kommer ut utanför högkvarteret så ser vi att det står en ”tretandemcykel” lutad mot husväggen. Vi kastar oss upp på cykeln och cyklar så fort vi kan. Plötsligt kommer vi fram till en korsning.
Vi måste titta i lådan innan vi går ut i korridoren. I lådan hittar vi tre osynlighetsdräkter. Vi tar på oss dräkterna och smyger fram till dörren. Vi bestämmer oss för att skrämma vakten.
När dörren öppnas så springer vi ut och skriker det högsta vi kan. Vakten blir förvånad när dörren öppnas men han ser ingen.
- Vad är detta för konstig dörr?
Vi springer ut genom dörren och vrålar så högt vi kan.
- Aaaaaaa!
Vakten blir livrädd och springer skrikande därifrån.
- Iiiiiiiiiiii, hjälp!
Nu är goda råd dyra vi måste skynda oss iväg innan det kommer fler vakter. När vi kommer ut utanför högkvarteret så ser vi att det står en ”tretandemcykel” lutad mot husväggen. Vi kastar oss upp på cykeln och cyklar så fort vi kan. Plötsligt kommer vi fram till en korsning.
Vilken väg ska vi välja? Hur ska vi veta vilket som är den rätta vägen till slottet?
Författare: Centrumskolan F-klass B
Författare: Centrumskolan F-klass B
Kapitel 11 - Den hemliga lådan
3/13/2014
Pappa såg förvånad ut. Han undrade nog vad jag gjorde i SSF:s högkvarter. Han tittade frågande på mamma och hon sa:
- Olle har blivit agent nu! Han är en av de nya utvalda.
En av de nya utvalda! tänkte jag. Vilka är de andra? Jag funderade lite, sen frågade jag mamma och pappa. De svarade att det fanns en till utvald. En kille som hette Bob.
- Är det Bob som går i min klass? undrade jag.
- Jag tror att han går i din klass, svarade mamma lite fundersamt.
Efter en stund öppnades den stora, vita dörren och där stod Bob med sina stora, gula glasögon och blonda, krulliga hår. Bob sken upp när han såg mig och jag blev glad över att se honom. Sedan kom jag ihåg den där lådan som pappa kommit in med.
- Förresten, vad är det i lådan? frågade jag pappa.
- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! svarade pappa och gick in på kontoret. Där lämnade han den hemliga lådan och kom snart ut igen.
Senare på eftermiddagen skulle mamma och pappa följa med till kungen och drottningen på middag. En middag som tack för att de flera gånger räddat kungafamiljen. När de åkte till slottet blev jag ensam med Bob och Julia. Vi var nu ensamma på våningen där pappas kontor låg och började bli mer och mer nyfikna på den där hemliga lådan.
Efter en stund beslutade vi oss för att smyga in på kontoret och ta en närmare titt på den. Vi gick sakta fram till lådan, öppnade locket och precis när vi skulle titta vad som fanns i hörde vi att dörren bakom oss slog igen och någon låste den. Vi blev rädda och nu var vi fast på kontoret…
Författare: Ulriksbergskolan 5A
- Olle har blivit agent nu! Han är en av de nya utvalda.
En av de nya utvalda! tänkte jag. Vilka är de andra? Jag funderade lite, sen frågade jag mamma och pappa. De svarade att det fanns en till utvald. En kille som hette Bob.
- Är det Bob som går i min klass? undrade jag.
- Jag tror att han går i din klass, svarade mamma lite fundersamt.
Efter en stund öppnades den stora, vita dörren och där stod Bob med sina stora, gula glasögon och blonda, krulliga hår. Bob sken upp när han såg mig och jag blev glad över att se honom. Sedan kom jag ihåg den där lådan som pappa kommit in med.
- Förresten, vad är det i lådan? frågade jag pappa.
- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! svarade pappa och gick in på kontoret. Där lämnade han den hemliga lådan och kom snart ut igen.
Senare på eftermiddagen skulle mamma och pappa följa med till kungen och drottningen på middag. En middag som tack för att de flera gånger räddat kungafamiljen. När de åkte till slottet blev jag ensam med Bob och Julia. Vi var nu ensamma på våningen där pappas kontor låg och började bli mer och mer nyfikna på den där hemliga lådan.
Efter en stund beslutade vi oss för att smyga in på kontoret och ta en närmare titt på den. Vi gick sakta fram till lådan, öppnade locket och precis när vi skulle titta vad som fanns i hörde vi att dörren bakom oss slog igen och någon låste den. Vi blev rädda och nu var vi fast på kontoret…
Författare: Ulriksbergskolan 5A
Kapitel 10 - Familjen samlas
3/12/2014
Båda rånarna riktade nu sina pistoler mot Julia och gick sakta emot henne. Då plötsligt från ingenstans blev rånarna nerslagna och de föll till marken. Jag och Julia blev alldeles förvånade när mamma tog bort tejpen från min mun. Hur hade hon kommit loss? Och sen när kunde mamma slåss?
Mamma visade sin laserring som hon använt för att befria sig själv. Jag och Julia var mållösa och stirrade bara på mamma medan hon band fast rånarna och tejpade för deras munnar innan hon lyfte in dem i helikoptern igen. Mamma tog tag i Julia och mig och sa: Skynda er, jag berättar senare.
Vi sprang ner till laboratoriet och när vi kom in reste sig alla från sina platser och brast ut: Rebecca!!! Agent 002!!! Vilken ära att få se dig igen, välkommen tillbaka.
Julia tappade hakan, hon hade bara hört talas om agent 002 förut, hon trodde aldrig att hon skulle få stå i samma rum som henne.
Jag började stamma: Va! Me me men mamma.. Ä ä är det dig d d dom pratar om?
– Förlåt Olle att jag inte berättat det tidigare. Det var inte såhär jag ville att du skulle få reda på det. Jag förstod direkt när du berättade om hissen, mobilen, trädet du snubblade på och under vår taxiresa att det var SSF som stod bakom det och att de behövde dig. När jag var lika ung som du var jag också en agent. Jag har räddat kungen och drottningen flera gånger och nu är det din tur, sa mamman.
– Men vet pappa om det här? frågade jag Då avbröts vi av att pappa kom in genom dörren med något i famnen, det såg ut som en låda.
Författare: Centrumskolan 5B
Mamma visade sin laserring som hon använt för att befria sig själv. Jag och Julia var mållösa och stirrade bara på mamma medan hon band fast rånarna och tejpade för deras munnar innan hon lyfte in dem i helikoptern igen. Mamma tog tag i Julia och mig och sa: Skynda er, jag berättar senare.
Vi sprang ner till laboratoriet och när vi kom in reste sig alla från sina platser och brast ut: Rebecca!!! Agent 002!!! Vilken ära att få se dig igen, välkommen tillbaka.
Julia tappade hakan, hon hade bara hört talas om agent 002 förut, hon trodde aldrig att hon skulle få stå i samma rum som henne.
Jag började stamma: Va! Me me men mamma.. Ä ä är det dig d d dom pratar om?
– Förlåt Olle att jag inte berättat det tidigare. Det var inte såhär jag ville att du skulle få reda på det. Jag förstod direkt när du berättade om hissen, mobilen, trädet du snubblade på och under vår taxiresa att det var SSF som stod bakom det och att de behövde dig. När jag var lika ung som du var jag också en agent. Jag har räddat kungen och drottningen flera gånger och nu är det din tur, sa mamman.
– Men vet pappa om det här? frågade jag Då avbröts vi av att pappa kom in genom dörren med något i famnen, det såg ut som en låda.
Författare: Centrumskolan 5B
Kapitel 9 - Ett hemskt skrik!
3/11/2014
Jag märkte att det inte var en dröm. När jag öppnade ögonen såg jag inte mamma. Jag letade överallt, men jag hittade henne inte. Jag frågade taxichauffören om han hade sett henne. Han sa att jag skulle skynda mig inför uppdraget och svarade inte på min fråga. Då gick jag till agent Julia och frågade henne istället men hon svarade inte heller på min fråga.
Innan vi lämnade rummet tyckte jag att jag hörde ett hemskt skrik. Det lät nästan som min mamma och jag blev väldigt orolig. Då fick jag se att hon var fastbunden vid en pelare! Två män i rånarluvor stod bredvid henne. Den ene hade en pistol och den andra hade en säck som de drog över hennes huvud. De två männen tog mig tillfånga och vi lämnade rummet.
När vi kom ut ur rummet såg vi en plattform. Där väntade en helikopter. Rånarna puttade in mig i helikoptern och band fast mina armar och ben. Jag fick tejp över min mun så att jag inte kunde skrika på hjälp. De drog av säcken från mammas huvud och tejpade också för hennes mun. De satte sig i förarsätet och startade helikoptern.
Agent Julia hade sprungit efter rånarna och hann upp på plattformen precis när helikoptern lyfte. Hon tog fram en änterhake, sköt upp den mot helikoptern och den fastnade runt helikopterns underrede.
Rånarna var på väg till ett laboratorium som låg ungefär 30 minuter bort. Där fanns en osynlighetsdryck som rånarna ville stjäla för att lyckas komma in i slottet.
Rånarna märkte aldrig att agent Julia hängde under helikoptern. När den landade, sprang hon runt till den andra sidan och öppnade dörren till mig och min mamma. Men rånarna såg att Julia öppnade dörren och då tog de fram pistolen och siktade mot henne.
Författare: Ulriksbergskolan 3B
Innan vi lämnade rummet tyckte jag att jag hörde ett hemskt skrik. Det lät nästan som min mamma och jag blev väldigt orolig. Då fick jag se att hon var fastbunden vid en pelare! Två män i rånarluvor stod bredvid henne. Den ene hade en pistol och den andra hade en säck som de drog över hennes huvud. De två männen tog mig tillfånga och vi lämnade rummet.
När vi kom ut ur rummet såg vi en plattform. Där väntade en helikopter. Rånarna puttade in mig i helikoptern och band fast mina armar och ben. Jag fick tejp över min mun så att jag inte kunde skrika på hjälp. De drog av säcken från mammas huvud och tejpade också för hennes mun. De satte sig i förarsätet och startade helikoptern.
Agent Julia hade sprungit efter rånarna och hann upp på plattformen precis när helikoptern lyfte. Hon tog fram en änterhake, sköt upp den mot helikoptern och den fastnade runt helikopterns underrede.
Rånarna var på väg till ett laboratorium som låg ungefär 30 minuter bort. Där fanns en osynlighetsdryck som rånarna ville stjäla för att lyckas komma in i slottet.
Rånarna märkte aldrig att agent Julia hängde under helikoptern. När den landade, sprang hon runt till den andra sidan och öppnade dörren till mig och min mamma. Men rånarna såg att Julia öppnade dörren och då tog de fram pistolen och siktade mot henne.
Författare: Ulriksbergskolan 3B
Kapitel 8 - Mitt första uppdrag som agent
3/07/2014
Julia berättade att SSF stod för Sveriges Slotts Fantasihögkvarter. Julia visade mig runt i de olika rummen som fanns i högkvarteret. När jag tänkte på mitt uppdrag så kände jag mig rädd, men det kändes också pirrigt och väldigt spännande. Tänk att jag skulle till slottet och lämna en gyllene nyckel.
Julia sa att mitt hemliga agentnamn är 337. Det stod för att jag var en nybörjaragent. Jag kände mig stolt över att just jag var utvald till att bli en agent.
Jag undrade var den gyllene nyckel skulle passa någonstans? Kanske var det till en glasmonter som stod i ett hemligt rum? Den gyllene nyckeln skulle man kanske använda till att stänga av larmet med laserstrålarna som fanns vid ingången till rummet.
När jag frågade Julia om nyckeln så berättade hon att det var den enda nyckeln som kunde öppna dörren i det hemliga rummet i slottet. Jag frågade även Julia om USB-minnet. Hon sa att hon inte fick berätta vad det fanns på USB-minnet.
Julia sa att jag behövde träna på min smidighet, för att jag skulle kunna krypa i tunnlarna under slottet. Jag behövde även träna på att springa jättesnabbt, för att kunna springa ifrån vakterna. Jag behövde också träna på hur jag skulle använda min osynlighetsmaskin, så ingen skulle kunna se mig. Av Julia fick jag även en laserpistol som jag skulle använda mot vakterna.
Nu pirrade det ännu mer i min mage när jag tänkte på allt spännande jag skulle göra om ett par dagar. Jag nöp mig i armen för att se om jag drömde.
Författare: Centrumskolan 2B
Julia sa att mitt hemliga agentnamn är 337. Det stod för att jag var en nybörjaragent. Jag kände mig stolt över att just jag var utvald till att bli en agent.
Jag undrade var den gyllene nyckel skulle passa någonstans? Kanske var det till en glasmonter som stod i ett hemligt rum? Den gyllene nyckeln skulle man kanske använda till att stänga av larmet med laserstrålarna som fanns vid ingången till rummet.
När jag frågade Julia om nyckeln så berättade hon att det var den enda nyckeln som kunde öppna dörren i det hemliga rummet i slottet. Jag frågade även Julia om USB-minnet. Hon sa att hon inte fick berätta vad det fanns på USB-minnet.
Julia sa att jag behövde träna på min smidighet, för att jag skulle kunna krypa i tunnlarna under slottet. Jag behövde även träna på att springa jättesnabbt, för att kunna springa ifrån vakterna. Jag behövde också träna på hur jag skulle använda min osynlighetsmaskin, så ingen skulle kunna se mig. Av Julia fick jag även en laserpistol som jag skulle använda mot vakterna.
Nu pirrade det ännu mer i min mage när jag tänkte på allt spännande jag skulle göra om ett par dagar. Jag nöp mig i armen för att se om jag drömde.
Författare: Centrumskolan 2B
Kapitel 7 - Julia och SSF:s uppdrag
3/06/2014
”Det här är Julia”, säger taxichauffören. En orangehårig tjej kommer in i det hemliga rummet och vi hälsar på varandra. Julia är fräknig, blåögd och ser vältränad ut.
”Jag heter Julia. Ska vi gå en sväng så visar jag dig runt och berättar om mig själv och uppdraget”.
Jag nickar till svar och följer med. Julia berättar att hon är 12 år och att hon varit med i den hemliga organisationen i åtta månader. Under den tiden har hon tränat för uppdraget. Organisationen som kallas SSF har funnits i två år för skydda landet från ondska. ”Kungen och drottningen har nu gett oss uppdraget att frakta ett superviktigt USB-minne med viktig information till slottet”, avslutar Julia.
Jag blir nyfiken på det Julia berättar, men kan inte riktigt förstå att allt det här har hänt. ”Vad ska jag göra nu då?” frågar jag Julia.
”Vi ska träna inför uppdraget att föra in USB-minnet och en gyllene nyckel till slottet. Jag ska ha USB-minnet och du ska ha nyckeln”, berättar Julia.
Jag undrar vad det är vi ska träna på och får svaret att vi måste träna för att bli smidiga, starka och smarta för det finns spioner som vill få tag på det det viktiga USB-minnet.
Julia säger att vi ska gå och hämta den speciella agentutrustningen som består av en dräkt som klarar både kyla och värme, spypods och en pennlaser som kan ta sönder väggar.
”Vad betyder SSF egentligen?”, frågar jag på väg till utrustningsförrådet.
Författare: Ringsbergskolan klass 5
”Jag heter Julia. Ska vi gå en sväng så visar jag dig runt och berättar om mig själv och uppdraget”.
Jag nickar till svar och följer med. Julia berättar att hon är 12 år och att hon varit med i den hemliga organisationen i åtta månader. Under den tiden har hon tränat för uppdraget. Organisationen som kallas SSF har funnits i två år för skydda landet från ondska. ”Kungen och drottningen har nu gett oss uppdraget att frakta ett superviktigt USB-minne med viktig information till slottet”, avslutar Julia.
Jag blir nyfiken på det Julia berättar, men kan inte riktigt förstå att allt det här har hänt. ”Vad ska jag göra nu då?” frågar jag Julia.
”Vi ska träna inför uppdraget att föra in USB-minnet och en gyllene nyckel till slottet. Jag ska ha USB-minnet och du ska ha nyckeln”, berättar Julia.
Jag undrar vad det är vi ska träna på och får svaret att vi måste träna för att bli smidiga, starka och smarta för det finns spioner som vill få tag på det det viktiga USB-minnet.
Julia säger att vi ska gå och hämta den speciella agentutrustningen som består av en dräkt som klarar både kyla och värme, spypods och en pennlaser som kan ta sönder väggar.
”Vad betyder SSF egentligen?”, frågar jag på väg till utrustningsförrådet.
Författare: Ringsbergskolan klass 5
Kapitel 6 - I det hemliga rummet
3/05/2014
Men jag undrar: "Var är jag och vilka är alla människor som sitter vid alla datorerna?"
"Här inne vid datorerna sitter kungens och drottningens män och kvinnor", berättade en av kvinnorna i rummet.
"Och hur kunde tegelväggen skjutas åt sidan?"
"Jo, vi har en hemlig spak som sitter i taxibilen", sa chauffören och "när vi drar i spaken flyttar väggen på sig så vi kan köra in!"
"Nu är det så här Olle. Du är utsedd till att bli en hemlig agent tillsammans med andra modiga barn som vi har granskat under en längre tid
"Du kommer att få jobba med agent Julia och ni ska ta er in i kungens och drottningens slott inuti en stor röd tårta och du Olle ska ha en gyllene nyckel runt halsen i en lång guldkedja."
"Men hur ska vi hitta till slottet när vi är inbakade i tårtan?"
Författare: Centrumskolan FA
"Här inne vid datorerna sitter kungens och drottningens män och kvinnor", berättade en av kvinnorna i rummet.
"Och hur kunde tegelväggen skjutas åt sidan?"
"Jo, vi har en hemlig spak som sitter i taxibilen", sa chauffören och "när vi drar i spaken flyttar väggen på sig så vi kan köra in!"
"Nu är det så här Olle. Du är utsedd till att bli en hemlig agent tillsammans med andra modiga barn som vi har granskat under en längre tid
"Du kommer att få jobba med agent Julia och ni ska ta er in i kungens och drottningens slott inuti en stor röd tårta och du Olle ska ha en gyllene nyckel runt halsen i en lång guldkedja."
"Men hur ska vi hitta till slottet när vi är inbakade i tårtan?"
Författare: Centrumskolan FA
Kapitel 5 - Ett hemligt rum
3/04/2014
Både jag och mamma skrek när taxichauffören sladdade in i en återvändsgränd. Och ännu mer skrek vi när hon gasade - och körde rakt mot en tegelvägg!
”Nu dör jag”, tänkte jag och kramade mammas hand.
Bilradion spelade ”Var är mitt röda plommonstop?” med Uggel-Guggel på högsta volym. Det var ju också en låt att dö till. Men jag dog inte. Tegelväggen sköts åt sidan precis innan taxin skulle krocka med den. Chauffören saktade in och stannade. I backspegeln såg jag hur tegelväggen sköts tillbaka.
”Ni kan gå ut nu”, sa chauffören.
Vi gjorde som hon sa.
”Vem är ni?” frågade mamma. ”Och vad är det här för ett ställe?”
Jag såg mig omkring. Vi var inomhus i en stor byggnad. Där var massor av folk som satt framför datorer. En bit bort såg jag en enorm skärm som visade en karta över vår stad.
”Vi har testat dig, Olle”, sa chauffören. ”Tycker du inte att det har hänt dig lite väl många konstiga saker på sistone?”
Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna, och insåg att hon hade rätt. Hissen som stannat. Mobilen som saknat täckning. Min kompis som velat klättra nerför huset. Bildäcket som gått sönder.
”Vi behöver människor som du. Modiga människor.”
Det kom fram en kvinna och en man och ställde sig bredvid chauffören. Jag kände igen dem. Kvinnan hade räddat mig ur hissen. Mannen hade ringt på ambulans när jag slagit mig.
”Vi höll koll på dig hela tiden”, sa mannen. ”Och nu har vi ett uppdrag åt dig.”
”Höll koll?”, sa mamma. ”Han skadade ju knät och hamnade på sjukhus!”
”Ja, och det klarade du fint tycker jag”, sa mannen till mig. ”Är det bättre med knät nu?”
Jag nickade.
Författare: Mårten Melin
”Nu dör jag”, tänkte jag och kramade mammas hand.
Bilradion spelade ”Var är mitt röda plommonstop?” med Uggel-Guggel på högsta volym. Det var ju också en låt att dö till. Men jag dog inte. Tegelväggen sköts åt sidan precis innan taxin skulle krocka med den. Chauffören saktade in och stannade. I backspegeln såg jag hur tegelväggen sköts tillbaka.
”Ni kan gå ut nu”, sa chauffören.
Vi gjorde som hon sa.
”Vem är ni?” frågade mamma. ”Och vad är det här för ett ställe?”
Jag såg mig omkring. Vi var inomhus i en stor byggnad. Där var massor av folk som satt framför datorer. En bit bort såg jag en enorm skärm som visade en karta över vår stad.
”Vi har testat dig, Olle”, sa chauffören. ”Tycker du inte att det har hänt dig lite väl många konstiga saker på sistone?”
Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna, och insåg att hon hade rätt. Hissen som stannat. Mobilen som saknat täckning. Min kompis som velat klättra nerför huset. Bildäcket som gått sönder.
”Vi behöver människor som du. Modiga människor.”
Det kom fram en kvinna och en man och ställde sig bredvid chauffören. Jag kände igen dem. Kvinnan hade räddat mig ur hissen. Mannen hade ringt på ambulans när jag slagit mig.
”Vi höll koll på dig hela tiden”, sa mannen. ”Och nu har vi ett uppdrag åt dig.”
”Höll koll?”, sa mamma. ”Han skadade ju knät och hamnade på sjukhus!”
”Ja, och det klarade du fint tycker jag”, sa mannen till mig. ”Är det bättre med knät nu?”
Jag nickade.
Författare: Mårten Melin
Kapitel 4 – Taxi!
3/01/2014
När mamma kom fram till sjukhuset såg hon mig med gipsat ben i sjukhussängen.
-Oj, hur är det med dig Olle? sa hon med gråt i rösten.
-Inte bra, det gör så ont i mitt ben! Jag kan inte gå, sa jag.
Doktorn kom in i rummet och sa att jag hade fått en spricka i knäskålen och att de hade sytt ihop såret på knät.
-Du kommer att få stanna på sjukhuset i två dagar, sa han.
Två dagar senare fick jag åka hem. Mamma kom och hämtade mig på sjukhuset i vår gamla, silvergrå Volvo. När vi hade kört en bit ifrån sjukhuset small det plötsligt till.
PANG!!!
Vi satt alldeles tysta i tre minuter och sen gick vi ut och tittade och såg att det var ett stort hål i däcket.
-Vi får nog ringa en bärgningsbil som hämtar bilen och sen får vi ringa efter en taxi till oss, sa mamma.
Vi fick vänta på taxin i sju minuter. Jag hoppade med små glädjeskutt in i taxin på ett ben och mamma gick in efter. Taxichauffören startade och körde iväg i full fart. Jag blev helt snurrig i huvudet.
-Herregud, jag orkar inte mer! tänkte jag för mig själv. Vad är det här för en galen taxichaufför???
Författare: Ulriksbergskolan 1A
-Oj, hur är det med dig Olle? sa hon med gråt i rösten.
-Inte bra, det gör så ont i mitt ben! Jag kan inte gå, sa jag.
Doktorn kom in i rummet och sa att jag hade fått en spricka i knäskålen och att de hade sytt ihop såret på knät.
-Du kommer att få stanna på sjukhuset i två dagar, sa han.
Två dagar senare fick jag åka hem. Mamma kom och hämtade mig på sjukhuset i vår gamla, silvergrå Volvo. När vi hade kört en bit ifrån sjukhuset small det plötsligt till.
PANG!!!
Vi satt alldeles tysta i tre minuter och sen gick vi ut och tittade och såg att det var ett stort hål i däcket.
-Vi får nog ringa en bärgningsbil som hämtar bilen och sen får vi ringa efter en taxi till oss, sa mamma.
Vi fick vänta på taxin i sju minuter. Jag hoppade med små glädjeskutt in i taxin på ett ben och mamma gick in efter. Taxichauffören startade och körde iväg i full fart. Jag blev helt snurrig i huvudet.
-Herregud, jag orkar inte mer! tänkte jag för mig själv. Vad är det här för en galen taxichaufför???
Författare: Ulriksbergskolan 1A
Kapitel 3 - Ring 112!
2/28/2014
Han kom tillbaka väldigt glad för att han hade lyckats bära sin pappas långa stege. Det brukade han inte orka. Han sa:
-Jag vill klättra ner först.
Då sa jag:
Nej! Jag vill klättra före dig.
När vi äntligen hade tjafsat färdigt så insåg vi hur väldigt långt ner det var till marken. Stegen var lång och rostig, men vi fattade att den aldrig skulle nå ner.
Då sa jag:
Strunt i det. Vi gör något annat. Vi går ner till den rostiga, gamla bilen som står i skogen.
Men när jag tittade på klockan märkte jag att det var dags att gå hem. För länge sen!
-Ok, då går jag väl ensam till den rostiga bilen, sa min kompis.
Han gick till bilen men jag gick hem. Ute stormade det fortfarande så jag behövde springa för att komma hem fortare. Jag snubblade över det kullfallna trädet som låg på marken. Jag kände en kraftig smärta i foten och när jag vände mig om såg jag att det blödde rejält från knät. Jag blev alldeles blöt på benet av det rinnande blodet. Jag ropade:
Hjälp!!! Men ingen verkade höra mig.
Plötsligt hörde jag fotsteg. Det var en man med spretigt hår och blodsprängda ögon som hjälpte mig upp. Han frågade:
-Vad heter du?
-Olle, svarade jag.
-Hur gick det, pojk? Har du slagit dig?
Jag pekade på mitt knä och svarade tyst:
-Ja.
Mannen ringde 112 och sa att han behövde en ambulans. Ambulansen kom med tjutande sirener. Jag fick jätteont i mina öron. När jag blev inburen i ambulansen frågade ambulansförarna hur jag mådde.
-Jag har ont i öronen av sirenerna, men mest ont har jag i benet.
-Ska vi ringa till din mamma?
-Ja tack.
Han hämtade telefonen, ringde mamma och berättade vad som hade hänt.
-Jag kommer direkt till sjukhuset! svarade mamma sorgset...
Författare: Ringsbergskolan åk 3
-Jag vill klättra ner först.
Då sa jag:
Nej! Jag vill klättra före dig.
När vi äntligen hade tjafsat färdigt så insåg vi hur väldigt långt ner det var till marken. Stegen var lång och rostig, men vi fattade att den aldrig skulle nå ner.
Då sa jag:
Strunt i det. Vi gör något annat. Vi går ner till den rostiga, gamla bilen som står i skogen.
Men när jag tittade på klockan märkte jag att det var dags att gå hem. För länge sen!
-Ok, då går jag väl ensam till den rostiga bilen, sa min kompis.
Han gick till bilen men jag gick hem. Ute stormade det fortfarande så jag behövde springa för att komma hem fortare. Jag snubblade över det kullfallna trädet som låg på marken. Jag kände en kraftig smärta i foten och när jag vände mig om såg jag att det blödde rejält från knät. Jag blev alldeles blöt på benet av det rinnande blodet. Jag ropade:
Hjälp!!! Men ingen verkade höra mig.
Plötsligt hörde jag fotsteg. Det var en man med spretigt hår och blodsprängda ögon som hjälpte mig upp. Han frågade:
-Vad heter du?
-Olle, svarade jag.
-Hur gick det, pojk? Har du slagit dig?
Jag pekade på mitt knä och svarade tyst:
-Ja.
Mannen ringde 112 och sa att han behövde en ambulans. Ambulansen kom med tjutande sirener. Jag fick jätteont i mina öron. När jag blev inburen i ambulansen frågade ambulansförarna hur jag mådde.
-Jag har ont i öronen av sirenerna, men mest ont har jag i benet.
-Ska vi ringa till din mamma?
-Ja tack.
Han hämtade telefonen, ringde mamma och berättade vad som hade hänt.
-Jag kommer direkt till sjukhuset! svarade mamma sorgset...
Författare: Ringsbergskolan åk 3
Kapitel 2 - Hjälp, jag fastnar!
2/27/2014
Svetten rann längs med ryggen och hjärtat dunkade fortare, fortare. Jag tittade mig runt omkring och upptäckte en kniv bakom ett säkerhetsglas.
Jag krossade rutan och satte kniven mellan hissdörrarna och bände och vände, slet och drog. Ingenting hände. Jag satte mig ner på golvet och tårarna började rinna på mina kinder.
När jag suttit en stund och funderat på vad jag skulle göra hörde jag ytterdörren slå igen och någon komma i trappan. Jag började banka och ropa på hjälp. Jag hörde någon som pustande och frustande kom högre och högre upp. Till slut hörde jag en röst som frågade om jag fastnat i hissen.
”Ja” ropade jag.
Kvinnan ringde 112 till brandkåren som kom och hjälpte mig ut.
När jag kom upp till min kompis hade han bakat vaniljbullar som vi tog med oss in på hans rum.
När vi fikat färdigt undrade min kompis om vi inte skulle leka brandmän och klättra ut genom hans fönster.
Han gick och hämtade sin pappas stege...
Jag krossade rutan och satte kniven mellan hissdörrarna och bände och vände, slet och drog. Ingenting hände. Jag satte mig ner på golvet och tårarna började rinna på mina kinder.
När jag suttit en stund och funderat på vad jag skulle göra hörde jag ytterdörren slå igen och någon komma i trappan. Jag började banka och ropa på hjälp. Jag hörde någon som pustande och frustande kom högre och högre upp. Till slut hörde jag en röst som frågade om jag fastnat i hissen.
”Ja” ropade jag.
Kvinnan ringde 112 till brandkåren som kom och hjälpte mig ut.
När jag kom upp till min kompis hade han bakat vaniljbullar som vi tog med oss in på hans rum.
När vi fikat färdigt undrade min kompis om vi inte skulle leka brandmän och klättra ut genom hans fönster.
Han gick och hämtade sin pappas stege...
Författare: Centrumskolan 1b
Kapitel 1 - Äventyret börjar
2/25/2014
Det var en mörk kväll på hösten. Ute var det busväder. Vinden
slet i mina kläder, löven virvlade framför mina fötter och regnet piskade mot
ansiktet. Jag var på väg till min kompis
som bodde i ett höghus en bit bort. Nu gick jag genom en park. Bakom mig hördes
ett brak. Jag vände mig om. Ett träd hade fallit över stigen. Jag kände hjärtat
slå hårt i bröstet. När som helst kunde nästa träd falla. Jag började springa.
Jag ville bort från parken, träden och stormen.
Till slut såg jag huset. Det var tio våningar högt. Jag
öppnade ytterdörren, klev in i trappan och kände den sköna inomhusvärmen. Där
inne tystnade äntligen stormen. Jag stod stilla ett par sekunder för att hämta
andan. Det droppade från håret. Jag var genomblöt.
En bit bort såg jag hissen. Jag gick förbi en barnvagn och
en cykel utan framhjul. Inne i hissen hade någon klottrat på väggarna. På
golvet låg en hopknycklad burk bredvid en gammal fimp. Jag tryckte på knappen
med nummer nio. Min kompis bodde på den näst översta våningen. Hissen startade
med ett ryck. Den började långsamt med en viss klagan röra sig uppåt. Mellan
våning fyra och fem hände det. Hissen stannade. Lampan i taket slocknade. Det
blev kolsvart. Jag såg ingenting. Rädslan gick som en elektrisk stöt genom
kroppen.
"Ta det lugnt. Det löser sig" viskade jag för att
lugna mig själv.
"Måste tänka" fortsatte jag.
Då kom jag på det. Jag hade mobilen i fickan. Med den lyste
jag upp hissen. Jag kände på dörren. Den gick inte att öppna. Hissen hade stannat
mellan två våningar. Då tryckte jag på larmknappen. Det var tyst.
Sedan gjorde jag nästa upptäckt. Den skrämde mig. Mobilen
hade ingen täckning. Det gick inte att ringa efter hjälp. Hur skulle jag nu
komma ut?
Författare: Torsten Bengtsson
Skriva tillsammans och fira världsbokdagen 2014
2/08/2014
Här kommer snart elever på tre skolor i Växjö skriva en gemensam berättelse. Det är 28 klasser anmälda till projektet och varje klass skriver en dag. Klasserna ska fortsätta på den berättelse som redan har påbörjats och de får skriva högst 300 ord. Varje dag kommer en ny utmaning som den skrivande klassen ska ta sig an.
Den 25 februari börjar vi och på världsbokdagen, den 23 april är vi i land. Följ oss här.
Den 25 februari börjar vi och på världsbokdagen, den 23 april är vi i land. Följ oss här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)