Det var en mörk kväll på hösten. Ute var det busväder. Vinden
slet i mina kläder, löven virvlade framför mina fötter och regnet piskade mot
ansiktet. Jag var på väg till min kompis
som bodde i ett höghus en bit bort. Nu gick jag genom en park. Bakom mig hördes
ett brak. Jag vände mig om. Ett träd hade fallit över stigen. Jag kände hjärtat
slå hårt i bröstet. När som helst kunde nästa träd falla. Jag började springa.
Jag ville bort från parken, träden och stormen.
Till slut såg jag huset. Det var tio våningar högt. Jag
öppnade ytterdörren, klev in i trappan och kände den sköna inomhusvärmen. Där
inne tystnade äntligen stormen. Jag stod stilla ett par sekunder för att hämta
andan. Det droppade från håret. Jag var genomblöt.
En bit bort såg jag hissen. Jag gick förbi en barnvagn och
en cykel utan framhjul. Inne i hissen hade någon klottrat på väggarna. På
golvet låg en hopknycklad burk bredvid en gammal fimp. Jag tryckte på knappen
med nummer nio. Min kompis bodde på den näst översta våningen. Hissen startade
med ett ryck. Den började långsamt med en viss klagan röra sig uppåt. Mellan
våning fyra och fem hände det. Hissen stannade. Lampan i taket slocknade. Det
blev kolsvart. Jag såg ingenting. Rädslan gick som en elektrisk stöt genom
kroppen.
"Ta det lugnt. Det löser sig" viskade jag för att
lugna mig själv.
"Måste tänka" fortsatte jag.
Då kom jag på det. Jag hade mobilen i fickan. Med den lyste
jag upp hissen. Jag kände på dörren. Den gick inte att öppna. Hissen hade stannat
mellan två våningar. Då tryckte jag på larmknappen. Det var tyst.
Sedan gjorde jag nästa upptäckt. Den skrämde mig. Mobilen
hade ingen täckning. Det gick inte att ringa efter hjälp. Hur skulle jag nu
komma ut?
Författare: Torsten Bengtsson
0 kommentarer:
Skicka en kommentar