Kapitel 3 - Ring 112!

Han kom tillbaka väldigt glad för att han hade lyckats bära sin pappas långa stege. Det brukade han inte orka. Han sa:
-Jag vill klättra ner först.
Då sa jag:
Nej! Jag vill klättra före dig.
När vi äntligen hade tjafsat färdigt så insåg vi hur väldigt långt ner det var till marken. Stegen var lång och rostig, men vi fattade att den aldrig skulle nå ner.

Då sa jag:
Strunt i det. Vi gör något annat. Vi går ner till den rostiga, gamla bilen som står i skogen.
Men när jag tittade på klockan märkte jag att det var dags att gå hem. För länge sen!
-Ok, då går jag väl ensam till den rostiga bilen, sa min kompis.

Han gick till bilen men jag gick hem. Ute stormade det fortfarande så jag behövde springa för att komma hem fortare. Jag snubblade över det kullfallna trädet som låg på marken. Jag kände en kraftig smärta i foten och när jag vände mig om såg jag att det blödde rejält från knät. Jag blev alldeles blöt på benet av det rinnande blodet. Jag ropade:
Hjälp!!! Men ingen verkade höra mig.

Plötsligt hörde jag fotsteg. Det var en man med spretigt hår och blodsprängda ögon som hjälpte mig upp.  Han frågade:
-Vad heter du?
-Olle, svarade jag.
-Hur gick det, pojk? Har du slagit dig?
Jag pekade på mitt knä och svarade tyst:
-Ja.

Mannen ringde 112 och sa att han behövde en ambulans. Ambulansen kom med tjutande sirener. Jag fick jätteont i mina öron. När jag blev inburen i ambulansen frågade ambulansförarna hur jag mådde.
-Jag har ont i öronen av sirenerna, men mest ont har jag i benet.
-Ska vi ringa till din mamma?
-Ja tack.

Han hämtade telefonen, ringde mamma och berättade vad som hade hänt.
-Jag kommer direkt till sjukhuset! svarade mamma sorgset...

Författare: Ringsbergskolan åk 3