”Nu dör jag”, tänkte jag och kramade mammas hand.
Bilradion spelade ”Var är mitt röda plommonstop?” med Uggel-Guggel på högsta volym. Det var ju också en låt att dö till. Men jag dog inte. Tegelväggen sköts åt sidan precis innan taxin skulle krocka med den. Chauffören saktade in och stannade. I backspegeln såg jag hur tegelväggen sköts tillbaka.
”Ni kan gå ut nu”, sa chauffören.
Vi gjorde som hon sa.
”Vem är ni?” frågade mamma. ”Och vad är det här för ett ställe?”
Jag såg mig omkring. Vi var inomhus i en stor byggnad. Där var massor av folk som satt framför datorer. En bit bort såg jag en enorm skärm som visade en karta över vår stad.
”Vi har testat dig, Olle”, sa chauffören. ”Tycker du inte att det har hänt dig lite väl många konstiga saker på sistone?”
Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna, och insåg att hon hade rätt. Hissen som stannat. Mobilen som saknat täckning. Min kompis som velat klättra nerför huset. Bildäcket som gått sönder.
”Vi behöver människor som du. Modiga människor.”
Det kom fram en kvinna och en man och ställde sig bredvid chauffören. Jag kände igen dem. Kvinnan hade räddat mig ur hissen. Mannen hade ringt på ambulans när jag slagit mig.
”Vi höll koll på dig hela tiden”, sa mannen. ”Och nu har vi ett uppdrag åt dig.”
”Höll koll?”, sa mamma. ”Han skadade ju knät och hamnade på sjukhus!”
”Ja, och det klarade du fint tycker jag”, sa mannen till mig. ”Är det bättre med knät nu?”
Jag nickade.
Författare: Mårten Melin
2 kommentarer:
Nu blev det ännu mer spännande!! Hälsningar 5B Centrumskolan
Hujedamig, vart bär det av nu? Väntar med spänning!
Skicka en kommentar