Kapitel 13 - Efter regn kommer solsken

Hawa står med skorna i famnen och ser hjälplöst på Sara.

Det är så mycket hon skulle vilja berätta för sin vän, så många frågor hon skulle vilja ställa. Men hon kan inte svenska. ”Tack”, ”hej då” och ”Bamse” räcker inte långt när hon vill berätta om pappa och hur mycket hon har saknat honom. Hur glad hon blev att se honom och hur rädd hon blev när han inte kände igen henne. Hon vill fråga varför flickorna i skolan blötte ner hennes kläder och berätta hur ledsen hon blev. Hon vill fråga vad Sara tror om tändstickan som startade branden i lägenheten. Och kanske Sara förstår mysteriet med skorna.

Allt sköljer över henne i en enda stor gråtvåg och hon vill bara skrika rakt ut. Då ser hon att Sara inte är ensam. Några steg ner i trappan står Muhammed och Huda. Och nu vill Hawa skrika igen – av glädje! Alla hennes vänner är här! Plötsligt ler hon och säger:

-Åh, vad skönt att ni kom! Ni måste hjälpa mig.

Hawa berättar att hon nyss träffade sin pappa, men han kände inte igen henne. Hon berättar om såret han hade i bakhuvudet. Kanske ramlade han? Tänk om han har tappat minnet? De måste hitta honom!

-Hawa, vem är det? ropar Hawas mamma inifrån lägenheten.

-Det är mina vänner. Vi ska hitta pappa! ropar Hawa tillbaka.

Mamma kommer och hälsar.

-Jag följer med och letar efter Abduhl. Kanske minns han mig. Huda, är du snäll och passa lilla Maryam under tiden?

-Gärna, svarar Huda.

Då inser Hawa att hon fortfarande håller i skorna. Hon har stuckit handen i den ena och hon känner något längst därinne. Hon drar ut en knölig papperslapp. Någon har skrivit ”Efter regn kommer solsken” på svenska på lappen. Och en adress. Är det pappas adress?