Kapitel 17 - Ett lyckligt slut

Utanför huset stannar de och vinkar hejdå till Mohammed som ska hem och äta kvällsmat. De andra går in i trapphuset. Sara skuttar först och Hawa kommer efter. Hon håller hårt i mamma och pappas händer, hon vill inte släppa dem.

Utanför lägenheten står en man med tunt hår och glasögon. Han flackar med blicken och släcker hastigt en cigarett mot golvet.

-Hej Anders, säger Sara förvånat, röker du inomhus?

-Det är dumt, jag vet, stammar mannen, men jag är här för att förklara.

De tittar på mannen som skruvar på sig och drar ett djupt andetag.

-Jag bor här bredvid, förklarar han och pekar på en dörr längre bort i hallen. När ni flyttade in ville jag säga hej, men jag vågade inte. Istället kikade jag in i brevinkastet samtidigt som jag tände en cigarett och plötsligt tappade jag ner tändstickorna som tog eld på hallmattan. Jag blev rädd och sprang in till mig.

Anders hänger skamset med huvudet och berättar att han tänkte gå tillbaka och erkänna när de hade fest, men när han stod i trappan såg han en gestalt smyga sig in i lägenheten med ett par skor och sedan tillbaka ut igen. En tjuv, hade han tänkt, nu kan jag gottgöra familjen för elden. Han smög efter mannen med en sopkvast och drämde till tjuven i huvudet och sprang för att ringa polisen, men när han kom tillbaka var mannen borta.

-Det var därför jag fick min skada, säger Abduhl på knagglig svenska och tar försiktigt på såret på huvudet och Anders blir röd om kinderna.
Hawa förstår inte riktigt allt mannen har sagt, men Sara fräser:

- Men hallå, hur svårt är det att säga hej? Du är ju vuxen.

Anders nickar och sträcker fram handen till Abduhl.

- Förlåt… till er alla, säger Anders och skakar Abduhls hand.

I samma stund slängs dörren upp och ut rusar Mariam med Huda bakom sig.

-Pappa! ropar hon och ansiktet lyser av glädje när hon slänger sig om halsen på Abduhl.


Hawa och Sara tittar på varandra. Hawa vet att Sara är hennes vän och att hon kan lita på henne. Det känns bra.

- Vi ses i morgon, säger Sara och går mot sin lägenhet.

- Ja, nickar Hawa och vinkar.

- Och du Anders, ropar Sara innan hon stänger ytterdörren. Röker du inomhus igen är det jag som ringer polisen!

På kvällen har Hawa svårt att somna, så mycket har hänt. Hon vet att elden var en olycka och att pappas sår var ett dumt misstag.  Och hon har många vänner Sara, Mohammed, Huda och Gustav. Hon är inte längre ensam i Sverige.

Pappa är tillbaka, tänker Hawa och blir lycklig och varm i kroppen. Hon minns serietidningen med björnen. Vad var det Bamse sa till sina vänner när de återvände efter en lång resa?

Välkommen. Välkommen hem.

Kapitel 16 - Mysteriet med skorna

Björn berättade att när Abduhl kom till Sverige hade han inga skor. Han visste inte heller var hans familj bodde. Björn kontaktade Röda Korset och fick veta var Abduhls familj bodde och fick löfte om att få två par skor till honom. Det ena paret bestämde han att ge till sin familj. Själv behövde han ju bara ett par.

Eftersom han var lite rädd för att gå till sin familj, som han inte sett på så länge, la han en lapp i skorna med en ledtråd och en karta och hoppades de skulle hitta den. Och nu står de här i bokhandeln med skorna och lappen.

Dörren till affären öppnas och en pojke kommer in.

-Det där är ju skorna jag lämnade till Röda Korset, säger han och pekar på skorna. Vad kul att ni har fått dem!

Hawas mamma står med skorna i famnen och tittar frågande på pojken.

-Vem är det? frågar Hawas mamma.

Mohammed förklarar att det är en pojke som går i deras skola.

-Hej Gustav, säger Sara och Mohammed.

- Slutar du tidigt i dag? frågar Björn. Det här är min pojke.

Alla hälsar på varandra, men efter en stund säger de hej då till Björn och Gustav och går hemåt. Pappa tar Hawas hand i sin och tillsammans går de hem till Maryam och Huda.
Hawa kan inte släppa tanken på såret i pappas huvud. Är det någon som vill honom illa?

Kapitel 15 - Återföreningen!

- Pappa! ropar Hawa och kastar sig i hans famn.
- Känner du igen mig nu? frågar hon när de kramats färdigt.
- Ja, svarar pappa och ser glad ut. Nu minns jag er i familjen.

Hawas mamma kommer fram och de kramas länge alla tre.

- Men var är Maryam? undrar pappa oroligt.
Hawa berättar att hon är hemma i lägenheten och att han får träffa henne snart.

- Varför mindes du inte mig förra gången vi träffades och varför har du ett sår i huvudet? undrar Hawa sedan.
- Efter att jag träffat dig började jag minnas mer men det är fortfarande mycket jag inte minns, säger pappa bekymrat. Jag vet inte hur jag blev skadad.

- Men vilka är det här? undrar pappa och pekar på Sara och Mohammed.
- Det är mina nya vänner, säger Hawa stolt och presenterar dem.

Plötsligt upptäcker Hawa att det står en lång och skäggig man bredvid dem.

- Jag heter Björn och äger den här bokhandeln, säger han. Häromdagen kom Abdulh in i bokhandeln. Han var skadad och förvirrad så jag hjälpte honom. Vi började prata på engelska och det visade sig att han gillade böcker och här i bokhandeln började han minnas mer och mer om sig själv.

Muhammed översätter allt Björn säger till Hawa och de andra. Hawa bubblar över av allt hon vill berätta för pappa men det får vänta till senare. För nu kommer de ju att ha tid tillsammans!
Men det är en fråga hon inte förstår och måste få svar på. Hur hänger mysteriet med skorna ihop egentligen?

Kapitel 14 - Gamla minnen

Hawa lämnar över lappen till Muhammed som översätter för de andra.
- Vad betyder ”Efter regn kommer solsken”? undrar Hawa.
Mamma förklarar att det betyder att efter något dåligt kommer alltid något bra.
- Det kan verkligen behövas efter allt hemskt vi gått igenom, säger hon. Flykten, pappas försvinnande, branden och att pappa inte minns oss.

Sara rycker lappen ur Muhammeds händer och börjar gå. De andra tre följer efter med raska steg. Muhammed frågar Sara vart de är på väg.
- Har ni inte sett kartan på baksidan av lappen? Den leder ner till en bokhandel i stan.
- Nej, det missade vi, säger Muhammed och förklarar för de andra.

Hawa reagerar konstigt och mamma frågar henne vad det är. Hawa säger att hon kom att tänka på Fadi Bar-Sawmes bokhandel i Syrien, dit pappa och hon brukade gå tillsammans. I tanken är Hawa och pappa där och hon känner ännu en gång doften av böcker.

Hawas dröm avbryts av att dörrklockan plingar till när Sara puttar upp dörren till bokhandeln. Alla fyra kliver in genom dörren och kollar runt i lokalen. Hawa känner på doften att pappa är där, att han är nära henne. Plötsligt känner Hawa en hand på sin axel och hon vänder sig om. Där står pappa, han rynkar lite på ögonbrynen och frågar undrande:

- Hawa…?

Kapitel 13 - Efter regn kommer solsken

Hawa står med skorna i famnen och ser hjälplöst på Sara.

Det är så mycket hon skulle vilja berätta för sin vän, så många frågor hon skulle vilja ställa. Men hon kan inte svenska. ”Tack”, ”hej då” och ”Bamse” räcker inte långt när hon vill berätta om pappa och hur mycket hon har saknat honom. Hur glad hon blev att se honom och hur rädd hon blev när han inte kände igen henne. Hon vill fråga varför flickorna i skolan blötte ner hennes kläder och berätta hur ledsen hon blev. Hon vill fråga vad Sara tror om tändstickan som startade branden i lägenheten. Och kanske Sara förstår mysteriet med skorna.

Allt sköljer över henne i en enda stor gråtvåg och hon vill bara skrika rakt ut. Då ser hon att Sara inte är ensam. Några steg ner i trappan står Muhammed och Huda. Och nu vill Hawa skrika igen – av glädje! Alla hennes vänner är här! Plötsligt ler hon och säger:

-Åh, vad skönt att ni kom! Ni måste hjälpa mig.

Hawa berättar att hon nyss träffade sin pappa, men han kände inte igen henne. Hon berättar om såret han hade i bakhuvudet. Kanske ramlade han? Tänk om han har tappat minnet? De måste hitta honom!

-Hawa, vem är det? ropar Hawas mamma inifrån lägenheten.

-Det är mina vänner. Vi ska hitta pappa! ropar Hawa tillbaka.

Mamma kommer och hälsar.

-Jag följer med och letar efter Abduhl. Kanske minns han mig. Huda, är du snäll och passa lilla Maryam under tiden?

-Gärna, svarar Huda.

Då inser Hawa att hon fortfarande håller i skorna. Hon har stuckit handen i den ena och hon känner något längst därinne. Hon drar ut en knölig papperslapp. Någon har skrivit ”Efter regn kommer solsken” på svenska på lappen. Och en adress. Är det pappas adress?

Kapitel 12 - Gåvan

Hawa lyfter blicken och ser att det är hennes pappa. Hon blir så glad att hon börjar gråta. Hon springer fram till pappa och kastar sig i hans famn. Pappa tittar konstigt på henne och frågar på syriska vem hon är. Hawa tittar på sin pappa och säger:

- Men känner du inte igen din egen dotter?

Pappa tar loss Hawa från famnen och går därifrån. Hon vänder sig om och ser att hennes pappa har ett stort sår i bakhuvudet. Hawa börja gråta och hon vänder sig om och springer hem till sin mamma.

När hon kommer hem sitter mamma vid köksbordet och på bordet ser Hawa att det ligger ett stort paket. Hawa rusar fram till henne och mamma frågar vad som har hänt. Hawa berättar, mamma ser orolig ut och frågar var pappan är. Hawa svarar att han gick ner mot stan.

Då pekar mamma på paketet på bordet. Det ligger ett kort bredvid paketet. Mamma ger Hawa kortet och där står det att det är en gåva från Abduhl. Mamma har inte vågat öppna det.
Hawa tar paketet och öppnar det. Då ser hon att det är samma skor som låg i hallen tidigare. Där ligger också en lapp där det står: ”Till dig som behöver hjälp.”

Plötsligt ringer det på dörren. Hawa reser sig och går och öppnar. Utanför dörren står Sara och hon ser att Hawa är ledsen…

Kapitel 11 – Hawas pappa

Så såg Hawa att skorna var borta och där låg ett brev istället. Brevet hade blodiga fingeravtryck på sig. Brevet var adresserat till Hawas adress i Sverige med gammeldags skrivstil. Hawa öppnade brevet och där inne stod det att Hawas pappa var på väg till Sverige och till Hawa. Hawas pappa hette Abduhl. Hawa började att tänka oerhört mycket på sin pappa.

Just då kände Hawa sig nästan lite deprimerad. Hawa hade ingen lust att läsa in sina läxor eftersom hennes tankar gick till sin pappa. Det kunde också påverka hennes studier. Hawa ville ju inget hellre än att träffa sin pappa och tänka på honom än sina studier.

När Hawa tänkte på sin pappa så tänkte hon på hans svarta hår. Hon tänkte också på hans blåa mössa som faktiskt påminde om Bamses mössa i tidningen hon hade läst. Hon tänkte också på hans knallblåa jeans han brukade ha. Abduhl var en lång och kraftig man.

Nästa dag när Hawa gick till skolan så var det redovisning av en bok som de läst. Hawa hade valt sin Bamsetidning som hon läst. Hon hade ingen aning om att det inte tillhörde kategorin böcker. När Hawa redovisade kolla alla tjejerna i klassen snett och skrattade. Hawa kände sig utanför och förstod inte varför de skrattade. Hon kände sig mobbad. Hawa tänkte på Sara och Huda och önskade att de kunde vara hos Hawa då. Under hela dagen i skolan hade Hawa en klump i magen på grund av det som hände under redovisningen.

Efter redovisningen är det dags för idrott och hälsa lektion. Under lektionen får Hawa en massa hatblickar av tjejerna.

Efter lektionen i omklädningsrummet tar tjejerna Hawas kläder och slänger in dem i duschen så dem blir helt blöta. Hawa måste gå hem och byta. På vägen hem möter hon en man hon känner igen. Hon ser att mannen har blodiga fingrar…

Kapitel 10 - Mystiska skorna och musiklektionen

Plötsligt ser Hawa att det är en okänd kille som står bredvid Huda. Han har på sig exakt samma skor som hon hade sett den där natten då hon hade snubblat över dem och gjort sig illa. Hawa hade lagt skorna hemma i hallen och hon hade helt glömt bort att dem ens var där. Men inte kan det vara just de skorna för de var ju hemma, tänkte Hawa.

Mer hann hon inte tänka för annars skulle hon bli sen till sin första musiklektion. Innan rasten så berättade Muhammed för Hawa att de skulle ha musik. Hawa blir helt imponerad av alla instrument när hon kliver in i klassrummet. Hon ser en jättefin gitarr som hon gärna vill testa. Gitarren är röd som Hawas favoritfärg. Hon hann aldrig ha ämnet musik i Syrien eftersom det blev krig där.

Musikläraren går fram till henne och säger Anton. Därefter säger hon sitt namn. Sedan ber Anton alla elever att sätta sig på sina platser. Hawa blir genast glad för att Anton pekar på den röda gitarren som hon inte kunde sluta titta på. Och då hämtar Anton gitarren och visar Hawa hur man spelar. Han hade märkt att Hawa hade tittat på den sedan hon hade kommit in i klassrummet. Efter ett tag räcker Anton gitarren till henne och säger att hon kan få testa den. Hon blir så glad att hon helt och hållet glömmer bort de mystiska skorna.

Efter lektionen så kommer tankarna om de mystiska skorna tillbaka. Skolan är slut och Hawa går hem. När hon öppnar ytterdörren till sitt hem så tänker hon att skorna är på den platsen hon sist hade lagt dem. Men plötsligt...

Kapitel 9 - Minnet

Hon böjer sig ner och ska plocka upp suddgummit. Då känner hon en hand till och när hon tittar upp ser hon en flicka. Hawa får ett minne av att de har sett varandra tidigare. Plötsligt minns hon att de fanns en flicka i hennes skola i Syrien som liknar henne. Hawa låter Huda ta suddgummit och sedan går de ut på rast.

När hon kommer ut i korridoren ser hon Sara. Hon går fram till henne och vinkar med handen och säger hej. Sara blir glad och tar henne i armkrok och de går ut på rast. Sara har två frukter i handen och hon ger Hawa en frukt. Ute på skolgården kommer Muhammed fram till Sara och Hawa. Muhammed frågar om de vill vara med och spela basket?

- Ja det kan vi göra,  svarar Sara.
 
De går bort till basketplanen och där är resten av klassen. Muhammed förklarar för Hawa på syriska hur det går till. När hon har lyssnat på Muhammed tar hon mod till sig och frågar vem Huda är. Muhammed svarar att Huda kommit från Syrien precis som Hawa och hon kan inte heller prata svenska.

- Hon började i klassen veckan innan du och jag har fått hjälpa henne också med arbetet i skolan, säger Muhammed.

De spelar basket hela rasten och Hawa tycker att det är roligt. Hon gör två mål och alla berömmer henne. Då skrattar hon för första gången på länge.
Det ringer in, Hawa förstår först inte vad hon ska göra men så ser hon att alla barn springer in. När hon går in ser hon Huda. Hon bestämmer sig för att gå fram men plötsligt stannar hon och blir iskall. Framför henne står skorna som hon snubblade över hemma …

Kapitel 8 - Muhammed och Huda

Läraren pekar på sig själv och presenterar sig som Jonathan. Han visar vänligt var Hawa ska sitta. Hon sätter sig lite motvilligt på den tomma platsen och tittar blygt på killen bredvid. Han har mörkt hår och bruna ögon.

- Hej, jag heter Muhammed! Säger killen på syriska och Hawa blir förvånad och rodnar.

Innan Hawa hinner svara säger Jonathan till klassen att Hawa är ny och ska börja här hos oss. Precis som Muhammed och Huda kommer Hawa från Syrien, fortsätter han. Hawa tittar sig diskret omkring i klassrummet och funderar på vem av eleverna som kan vara Huda.

Läraren vänder sig mot tavlan och börjar skriva vad de ska göra. Alla eleverna reser sig och går och hämtar sina svenskböcker. Hawa sitter kvar och undra vad hon ska göra. Jonathan kommer fram till henne och ger henne en orange bok som heter Språkis. Sedan ber han Muhammed att hjälpa och förklara för Hawa vad hon ska göra.

Muhammed läser lärarens instruktion på tavlan och visar henne vad hon ska göra. Han slår upp s. 12 och de börjar arbeta tillsammans. Hawa lyssnar noga när Muhammed instruerar både på svenska och syriska och till slut förstår Hawa vad hon ska göra. De skriver ord om skolan på båda språken. Hawa tycker det är svårt, samtidigt som hon är jätteglad för att hon får gå i skolan. Hon tänker tillbaka på den tiden hon gick i skola i Syrien, innan kriget. Tankarna väcker liv i gamla minnen och hon minns återigen stunderna med pappa i bokhandeln.

Plötsligt ringer det ut till rast och Hawa vaknar upp ur sina dagdrömmar. Alla barnen reser sig hastigt upp, men blir avbrutna av ett högt KRASCH! Hawa ser pennor, limstift, sax, sudd och pennvässare ligga huller om buller på golvet. Hon rusar snabbt fram och hjälper till att plocka upp sakerna. På ett suddgummi står det Huda….

Kapitel 7 - Första skoldagen i Sverige

Hawa vaknar av att mamma slamrar i köket. Det är måndag morgon och idag är det den FÖRSTA skoldagen i Sverige! Hawa känner hur det pirrar i hela kroppen av både nervositet och glädje. Hon stiger upp och då känner hon att det värker i benet sedan hon trillade över de mystiska skorna i hallen. Typiskt att hon har ont, tänk om det ser konstigt ut när hon går. Hawa slår bort tanken och klär istället på sig kläderna hon fick låna av Sara.

Hawa går ut i köket, slänger i sig frukosten, borstar tänderna och ropar hejdå till mamma och Maryam. Hon hör dem ropa “lycka till” innan hon stänger dörren. Utanför står Sara och väntar och tillsammns går de lugnt ner för trapporna. Sedan går mot Borglundsskolan, men Hawa känner av smärtan i benet så det tar sin tid.

Väl framme vid skolan ser de en massa barn. Hawa tycker att alla stirrar skumt på henne och hon tänker att hon inte kommer att få några vänner. Sara tar tag i Hawa och drar fram henne till ett gäng tjejer. Tjejerna viskar först lite men sedan sträcker en av dem fram handen och säger “Tina”. Hawa tar hennes hand och säger “Hawa”. De ler mot varandra och nervositeten släpper i alla fall lite. Sara presenterar resten av gänget. Därefter hör de klockan ringa och tillsammans går de in i skolan.

I dörren möts de av en lärare som visar Hawa att hon ska följa med honom. Den nervösa känslan kommer tillbaks när hon osäkert följer honom genom korridoren. De kommer till slut fram till ett klassrum och kliver in. Därinne möts de av ett stim av röster som pratar olika språk. Hawa förstår… Hon kommer inte att få gå i samma klass som Sara!

Kapitel 6 - Ett fall i mörkret

Festen höll på länge och den sista grannen gick inte förrän halv tolv på kvällen. I vardagsrummet och i köket såg det ut som det hade pågått ett sjöslag. Papperstallrikar och muggar trängdes i överfulla soppåsar och på diskbänken och köksbordet stod det massor av halvtomma grytor och uppläggningsfat.

Birgitta och Sara erbjöd sig att stanna kvar och hjälpa till med att röja upp efter festen. Men Hawas mamma skickade vänligt men bestämt hem dem för att sova.

Det tog nästan två timmar för Hawa och hennes mamma att städa och när de äntligen var klara var de så utpumpade att de inte ens orkade borsta tänderna. Mamma stupade i säng och Hawa kröp ner bredvid den sömnvarma, lätt snusande Maryam.

Men trots att Hawa var så trött att det värkte i kroppen hade hon svårt att komma till ro. I hennes huvud snurrade det runt av allt som hänt de senaste dagarna. Det hade brunnit i deras lägenhet, familjen hade fått nya vänner och på måndag skulle hon börja i skolan. Vid tanken på skolan pirrade det i Hawas kropp av både glädje och oro. Hon längtade till måndag samtidigt som hon kände sig lite nervös. Tänk om hon inte fick börja i Saras klass? Hur skulle det gå då?

Hawa väcktes ur sina tankar av att den sovande Maryam sparkade till henne på benet och hon insåg att hon verkligen måste försöka somna nu. Men först måste hon nog upp och kissa.

Hawa smög sig upp ur den varma sängen, ut ur sovrummet och tog sikte mot hallen där toalettdörren fanns. Hon brydde sig inte om att tända i taket. Dels riskerade hon att väcka mamma och Maryam och dels var deras lägenhet så liten och sparsamt möblerad att risken att gå in i något var minimal.

Men när Hawa nästan var framme vid toadörren fastnade ena foten i något och hon dråsade i golvet med en hög duns. Ena knät fick sig en rejäl smäll och medan Hawa masserade det onda stället lyssnade hon in mot sovrummet. Därifrån hördes ingenting förutom mammas lätta snarkningar. Hawa andades ut. Vilken tur! Hon hade inte väckt mamma och Maryam när hon ramlade.

Men vad var det hon hade snubblat över? Hawa trevade med händerna över golvet. Och snart hittade hon det hon sökte. Det var ett par skor. Men det var absolut inte några skor som tillhörde henne, mamma eller Maryam, det kunde hon känna på direkten. Skorna var alldeles för stora för att passa någon av dem. Dessutom kändes de mer som ett par killskor än tjejskor. Konstigt. Hawa kunde inte minnas att hon sett några främmande killskor i hallen när de städat.

Någon måste ha glömt kvar sina skor efter festen. Eller lämnat kvar dem med flit. Men vem? Och i så fall varför?

//Emma Frey-Skött

Kapitel 5 - Jätteexalterade

Morgonen därpå bjöd Saras mamma på goda, nygräddade pannkakor till frukost. När de ätit färdigt gick Sara och Hawa in på Saras rum. Hawa hade hunnit med att få med sig sin Bamsetidning, när de lämnade sin lägenhet. De satte sig på sängen och Sara pekade och läste för Hawa. Sedan plockade Sara fram lite kläder, som Hawa fick låna. Hon la allt i en väska.

Snart var det dags för Sara att gå till Borglundsskolan.

När Sara hade gett sig iväg till skolan gick Hawa, hennes syster och hennes mamma hem. På golvet innanför dörren hittade de ett brev som var skrivet på både svenska och arabiska. Hawa tappade hakan av förvåning när mamma läste vad det stod i brevet. Där stod att Hawa skulle få börja skolan!

Dagen blev jättelång. Hawa väntade otåligt och förväntansfullt på att Sara skulle komma hem, så hon kunde berätta den glada nyheten. Hawas mamma blev så glad och ville bjuda alla grannar för att fira. Hela dagen lagade Hawas och Saras mamma mängder av mat. Sedan gick mammorna runt och bjöd in alla grannar i trappuppgången.

Sara blev jätteglad. Flickorna hoppade upp och ner och var jätteexalterade. Vilken tur att det hände just nu, för snart är det ju Ramadan och då är det fasta en hel månad!

Kapitel 4 - Nya vänner

Det var brandlarmet som tjöt!
Hawa reste sig hastigt upp ur soffan och sprang runt i lägenheten. Hon ropade till sin mamma:

- Det brinner! (på syrianska). Mamma och Maryam vaknade. De blev förskräckta.

Det låg en brinnande tändsticka på hallmattan!
Hawa hoppade över elden, öppnade dörren och sprang till Saras dörr och bankade på.
Saras mamma öppnade. Hon såg Hawa och bakom henne såg hon lågor och kände röklukten. Saras mamma förstod vad som hänt, tog snabbt fram mobilen och ringde 112.

Brandkåren kom och släckte elden.
Det luktade så mycket rök och var så blött i lägenheten att de inte kunde sova där.
Det var mitt i natten och Sara sa:

-  Mamma, kan dom inte få sova här?

Saras mamma Birgitta såg fundersam ut, men till slut sa hon:

 - Jag tror inte vi har plats.
-  Men de kan sova i soffan och på madrasser på golvet, sa Sara.

Birgitta gick med på det och Hawa, hennes mamma och lillasyster gick in.
De gick in och satte sig i köket. Birgitta plockade fram te och mackor och en bit kladdkaka.
De pratade så gott det gick med ord och hela kroppen. Ibland blev det så tokigt att allihop brast ut i gapskratt.

Efter en stund var alla trötta efter allt som hänt och de la sig och somnade gott.
Det verkade som Hawa och hennes familj hade fått sina första svenska vänner.

Kapitel 3 - Hawas dröm

Inne i lägenheten gick Hawa in i sitt rum och satte sig på sin säng. Hon försökte läsa och förstå vad det stod i den där tidningen. Hon kände sig ledsen för att mamma skällde på henne fast hon visste att mamma bara var rädd om henne. De hade ju alldeles nyss kommit till Sverige och Hawa märkte att mamma var bekymrad och orolig över hur det skulle gå. Mamma hade varit så här orolig ända sedan pappa försvann.

Nu var de ensamma här i det nya landet, mamma, lillasyster Mariam och hon.
Hawa tittade på fotot av pappa som hängde på väggen och hon fick tårar i ögonen. Hon saknade pappa och allt de hade i Syrien och särskilt stunderna med pappa i bokhandeln. Hon fortsatte drömma sig tillbaka tills mamma ropade att det var mat.

Det luktade gott och Hawa blev glad när hon upptäckte att mamma lagat falafel som var hennes favoritmat.

När de hade ätit satte de sig i soffan och tittade på TV och efter en stund somnade Hawa i mammas knä. Hon drömde om pappa och hörde hans röst i drömmen. Han sa:

- Hawa kom tillbaka till mig!

Hon vaknade med ett ryck. Drömmen kändes så verklig.
Plötsligt kände hon en stark, stickande lukt och i nästa stund hördes ett skarpt ljud.
Det brinner!

Kapitel 2 - Tack Sara

Hawa blev jätteglad när Sara ville prata med henne. Men samtidigt kände hon sig ledsen och frustrerad över att hon inte förstod mer än ”Bamse”, ”Sara” och ordet ”tack”.

Plötsligt kom Hawas mamma och sa åt Hawa att det var dags att gå. Hon sa det på ett språk som inte Sara förstod. Men hon förstod att det nog var dags för Hawa att gå.

Hawa ville egentligen inte gå men sprang till slut efter sin mamma som ropade ännu en gång. Hawa vinkade åt Sara och Sara vinkade tillbaka. När Hawa och hennes mamma inte längre syntes till så märkte Sara att Hawa glömt sin tidning kvar på bänken. Hon reste sig snabbt och försökte springa efter dom. Men hon kunde inte se dom någonstans.

Sara tog med sig tidningen och gick hem istället och när hon kom fram till sin gård där lägenheten hon bodde i låg så såg hon en flicka som satt hopsjunken ensam på en gunga. När Sara närmade sig henne hörde hon att hon grät. Flickan som grät tittade upp och Sara säg då att det var Hawa. Både Sara och Hawa lyste upp och Sara räckte fram tidningen till Hawa.

Hawa reste sig och kramade Sara. Sedan sa hon de få svenska orden hon kunde. ”Tack Sara”.

Sara pekade mot sin trappuppgång för att visa var hon bodde. Och då upptäckte Hawa att dom bodde i samma trapphus. Till och med lägenheterna mittemot varandra.

När de stod i trappan öppnade Hawas mamma dörren och spände ögonen i Sara. Hon vinkade in Hawa och innan Hawa gick in sa Sara ”hejdå”. Hawa förstod vad det betydde och sa ”hejdå” tillbaka.

Och medan Sara gick in till sin lägenhet hörde hon hur Hawas mamma skrek på henne..

Centrumstafetten 2016: Kapitel 1 - Början

Hawa stod vid tidningshyllan i affären. Några figurer kände hon igen, men de tidningarna gick inte att titta i, det var plast omkring och den fick man nog inte öppna.
Sedan var där en tidning med en figur som hon inte sett förr. Det var en björn, han såg snäll ut. Hon fick lust att plocka upp den där tidningen, bläddra, se om hon förstod något. Fast vad skulle hon förstå? Hon kunde inte ens läsa namnet på tidningens framsida, de hade så konstiga bokstäver i det här landet.

Hon såg sig omkring. Mamma gick runt i affären med Maryam, de syntes inte till. Med darriga händer sträckte hon sig efter tidningen. Plockade upp den. Ja, han såg snäll ut. Där var en kanin också, han såg rolig ut med sin röda rosett.
Hon slog upp en sida. Färgerna lyste klart mot henne och hon lyfte upp tidningen mot näsan och drog in doften av papper och trycksvärta. Hon gjorde alltid så när hon öppnade en ny bok eller tidning. Det var länge sedan sist. Hon blev helt vimmelkantig av lukten, och för några sekunder var hon tillbaka i Fadi Bar-Sawmes bokhandel där hon varit med sin pappa så många gånger.

När någon knackade henne på axeln höll hon på att tappa tidningen på golvet. Hon ställde snabbt tillbaka den i tidningsstället och vände sig om.
Det var en kvinna. Lika gammal som mormor, och hon log snällt. Pekade på tidningen och sa något som Hawa (så klart) inte förstod. Kvinnan tog upp tidningen och tecknade åt Hawa att följa med. Vilket hon gjorde, tveksamt.
Kvinnan gick till kassan, plockade upp pengar. Köpte hon tidningen med den snälla björnen? Ja, det var precis vad hon gjorde. Och sedan la hon tidningen i en påse tillsammans med ett kvitto och räckte påsen till Hawa, sa något.
Hawa förstod inte, eller jo, det gjorde hon förstås. Kvinnan hade köpt tidningen till henne. Men varför?
Det var inte många ord som Hawa hade hunnit lära sig, men ett kom hon ihåg.
– Tack.
Hon tog emot påsen och kvinnan sken upp, det såg nästan ut som om hon fick tårar i ögonen. Så vinkade hon till Hawa och gick ut ur affären. Expediten log också mot henne och pekade vänligt mot några stolar vid utgången. Ville hon att Hawa skulle sätta sig där? Hon gick ditåt och expediten såg nöjd ut.

Där satt en flicka på en av stolarna och sög på en klubba. Hon var kanske något år yngre än Hawa och började genast prata. Hawa satte sig bredvid och skakade på huvudet. Flickan blev tyst och såg ut som om hon funderade på något. Så pekade hon på Hawas tidning och sa:
– Bamse.
Sedan pekade hon på sig själv.
– Sara.

/Mårten Melin