Kapitel 23 - Tillbaks till skogen

Vi skyndar oss ut ur huset. Just när vi är på väg ut ser vi doktor X på väg mot oss. Bob försöker förtrolla honom, så vi ska kunna ta nyckeln.

- Abrakadabrasimsalabim, börjar Bob. Men ingenting händer. Förtrollningen fungerar inte för Bob har glömt bort orden. Han säger fel.

Doktor X tar tag i mig och Bob. Då tar Julia fram sitt nagellack. Hon sträcker fram det mot Doktor X hals och skär av…… halsbandet. Hon fångar snabbt upp nyckeln och stoppar den i sin ficka. I samma sekund kommer Bob ihåg den riktiga trollformeln.

- Hulomusmosimus, viskar han för att Doktor X inte ska hinna märka något. Nu fungerar det. Doktor X blir förstenad.

Vi hjälps åt att lägga Doktor X på en vagn som vi sätter fast bakom tretandemcykeln. Vi sätter oss på cykeln och kör det snabbaste vi kan mot skogen. När vi kommer fram till det ihåliga trädet sätter vi oss uttröttade framför hålet och Bob läser upp en dikt.

I skogen.
En blåsig kväll.
Vinden susar, åskan mullrar.
Det luktar barr och blåbär.
Jag är rädd.
Det känns läskigt.
I skogen.

När Bob har läst färdigt dikten händer något märkligt. Doktor X börjar röra på sig och vaknar till. Vi blir livrädda och börjar springa.

- Vänta, ropar Doktor X. Varför springer ni? Lämna mig inte här i den mörka skogen. Jag är rädd. När han säger det förstår vi att Doktor X har blivit snäll när han hörde Bobs dikt. Vi går tillbaks till trädet och Doktor X och sätter oss igen. Vi sitter en lång stund och pratar. Doktor X verkar jättetrevlig. Han berättar att han alltid har varit rädd för att vara i skogen. Då ser vi något som kommer upp från hålet i trädet. Det är…

Författare: Centrumskolan 3A

Kapitel 22 - Nu minns jag!

Jag och Bob bestämmer oss för att följa med Julia hem till hennes lägenhet efter skolan, för att prata om våran gemensamma dröm. Vi går in i Julias rum. Julias rum har tapeter med gula stjärnor på. På väggen hänger en tavla som föreställer ett stort lövträd. Framför trädet har någon målat en bäck. Vi sätter oss alla tre på sängen som har svart överkast.

Jag känner något under täcket. Jag hittar ett nagellack.
- Är det här ditt nagellack? frågar jag.
- Jag känner inte igen det, säger Julia. Får jag se?

Julia undersöker nagellacket, hon brukar inte ha den färgen. Plötsligt kommer Julia åt en knapp på nagellacket. En laserstråle skjuts ut och klyver tavlan i två delar!

Alla blir förvånade och Julia tappar nagellacket.
- Wow! Coolt! säger Bob.
- Men vad är det där bakom tavlan? säger jag. Jag går fram och tittar.
I väggen, där tavlan hängde, sitter ett metallskåp med ett sönderbränt kodlås på.

Precis när jag ska titta i skåpet, så hör vi fotsteg utanför dörren.
-Nej! Mamma kommer hem! skriker Julia. Hon kommer bli jättearg!
Vi sitter knäpptysta och väntar, men fotstegen går förbi ytterdörren och vidare upp i trappuppgången.
När jag tittar i kassaskåpet hittar jag ett papper. På pappret står det

Doktor Xaviers mystiska, spionsäkra plan…

I planen står om Doktor X hemliga plan för att döda kungen och gifta sig med drottningen.

Planen är undertecknad av tre agenter.
- Men! Det är ju våra föräldrar, säger Bob när de läser agenternas namn.

Plötsligt förstår jag. Jag kommer ihåg Doktor X och får tillbaka minnet. Jag förklarar för Julia och Bob.

- Nu måste vi få tillbaka nyckeln snabbt, innan det är försent! säger vi alla i kör.

Författare: Årskurs 4, Ringsbergskolan

Kapitel 21 - Doktor Xavier och hemligheten

Jag hörde en röst och såg någon titta ner över mig. Det var en man som jag hade sett tidigare. Det var nämligen Doktor X.

- Doktor X! Skrek jag med rädsla i rösten.
- Hej Olle, du har sovit djupt väldigt länge. Du har legat i koma efter en olycka. Men nu verkar du på bättringsvägen. Jag heter inte Doktor X utan mitt namn är Xavier.
- Var är mamma, Julia och Bob? Viskade jag fram.
- Vilka är Julia och Bob, Olle? Din mamma kommer alldeles strax.

Allt går som det ska på sjukhuset. Jag skrivs ut och mamma hämtar mig. Fortfarande har jag en märklig känsla i kroppen och känner att jag har träffat doktorn tidigare. Jag försöker skaka av mig tankarna och säger ”hej då” till Doktorn. När jag ska stänga dörren efter mig hör jag Doktor Xavier skratta elakt och hånfullt

-    Muaahahah.

Jag vänder mig om och tycker att jag ser en nyckel skimra runt Doktorns hals.

Kommande dag går jag till skolan och träffar mina kamrater efter en tid på sjukhuset. Just denna dag börjar det en ny flicka i klassen som heter Julia. Jag får rysningar i kroppen och tänker ”henne har jag träffat tidigare”.

Dagens första uppgift delas ut av fröken Margareta och det blir en gruppuppgift. Jag, min kompis Bob och Julia hamnar i samma grupp. Vi ska dela med oss av våra drömmar. Plötsligt inser alla tre att vi har haft samma dröm.

Vi kommer överens om att vi inte ska berätta vidare drömmen och att den får förbli en hemlighet mellan oss tre…

Men jag kan inte glömma bort Doktor Xaviers hånfulla skratt och den skimrande nyckeln…

Författare: Centrumskolan 4B

Kapitel 20 - Är ni döda?

Julia hann undan vakterna och sprang allt vad hon kunde mot den läskiga skogen.

I fängelset kom mamma på att hon hade krafter som gjorde henne extra stark, så hon slog ner vakterna och såg till att Bob och jag inte blev tagna. Mamma sprängde hela fängelset och sedan sprang vi efter Julia och kom fram till skogen.

Då fick vi se något som rörde sig i gräset! Det var den jättelika och farliga Lindormen! Bob, mamma och jag blev livrädda!

Plötsligt kom Doktor X tillsammans med flera robotar som han gjort och försökte ta Bob, mamma och mig! De såg inte Lindormen. Lindormen anföll robotarna och åt upp allihop. Men Lindormen blev så stor att han exploderade i tusen bitar!

Doktor X blev jättearg för att Lindormen ätit upp hans robotar och sprang därifrån.
Bob, mamma och jag blev så chockade över allt vi sett, att vi svimmade och föll till marken.

Då kommer Julia springande och ser oss ligga där på marken.

Hon skriker högt:

- Är ni döda?

Författare Ulriksbergskolan 1B

Kapitel 19 - Fängelset

- Titta han har nyckeln viskar agent Julia så att vakten inte hör.

- Vi måste få tillbaka nyckeln på något sätt viskar jag.

Bob frågar doktor X.
- Var hittade du nyckeln?

Doktor X förklarade att han hittat nyckeln där lappen låg.
- Jag tog nyckeln och la dit lappen för att ni skulle komma till mig.

Varför ville du att vi skulle komma till dig? Frågade jag.
Doktor X sa:
- Jag vill stoppa er från att komma in i slottet. Det var jag som försökte fånga er i helikoptern. Men eftersom ni smet gör jag ett nytt försök att ta er till fånga. Den här gången kommer ni inte undan.

I laboratoriet hade doktor X förberett ett medel till agenterna som gjorde att agenterna somnade. Han sprutade ut lite av sömnmedlet så att jag, Bob, Julia, och mamma somnade.

När vi vaknade var vi i ett otäckt fängelse. Där fanns det insekter, stora spindlar och spindelnät. Det var mörkt. I fängelset fanns också ett fönster där vi kunde se att det var regn och åska ute. Hela fängelsehålan lös upp när det blixtrade.

Hur skulle vi ta oss härifrån? Utanför fängelsets grind stod två vakter. De vaktade oss hela tiden.
Bob sa att vi väntar tills ovädret är över sedan försöker vi ta oss ut genom fönstret.

Då kom Julia på att hon hade sitt lasernagellack i fickan som de kunde använda att ta sönder gallret i fönstret med.

Ovädret var över och Julia började klättra ut genom fönstret, precis då vände sig vakterna om och såg vad som hände…

Författare: Centrumskolan 3B

Kapitel 18 - Doktor X är förklädd

... en beskrivning som lyder: Gå igenom skogen, i väst står en tall, när ni närmar er tallen tittar ni rakt fram, där ser ni en stor och mossig sten. Vid stenen växer det lövträd, gå till trädet med tjockast stam.

Jag, Bob, Julia och mamma går genom skogen. Vi kommer till en bäck och där lägger vi en bräda för att komma över till andra sidan. Bob hjälper Julia över bäcken men whoops, han halkar i samma ögonblick ner i vattnet. Strömmen är stark och Bob dras med.

– Hjäälp! Jag kan inte simma, ropar Bob. Julia springer längs bäcken efter Bob. När hon är jämsides kastar hon i sitt långa hår.

– Ta tag i mitt hår, skriker hon till Bob. Han famlar efter Julias hår och får till sist tag i det. Julia hjälper Bob upp ur bäcken och vi går vidare.

När vi kommer fram till trädet letar alla efter ledtrådar. Plötsligt lägger mamma märke till något rött under en låg gren med blad. Det är en knapp med ett kryss på, hon trycker på knappen utan att tänka sig för och helt plötsligt sugs alla fyra in i det stora lövträdet.

Färden går upp igenom stammen med en hiskelig fart. Till sist skjuts vi in i ett laboratorium. När vi ser oss omkring ser vi att vi hamnat i ett luftskepp, en zeppelinare.

Till vår förvåning står vi nu öga mot öga med den engelsktalande vakten. Han står där i en vit rock med ett brett flin på läpparna. Han sträcker fram handen och presenterar sig. 

- Det är jag som är Doktor X.

Agenterna står stumma av förvåning, men inte över att Doktor X står framför dem utan det som han har runt halsen, den magiska nyckeln…

Författare: Centrumskolan 5A

Kapitel 17 - Bobs trollformel

Plötsligt öppnas dörren och där står mamma. Jag ropar:

- Mamma! Jag har saknat dig!
- Vad gör ni här? Skynda er! Vakten kommer! ropar mamma.

Det verkar som att våra osynlighetsdräkter inte fungerar längre eftersom mamma kan se oss. Bob kommer på en idé och säger:

- Just det, jag kan ju trolla! Jag kan trolla så att vakten blir till sten.
I samma stund hinner vakten fram till oss och får tag i Julias långa hår.
Bob ropar trollformeln:

- Hulomusmosimus!

Vakten blir direkt förvandlad till en sten, men eftersom han håller i Julias hår så blir hon också förstenad. Då kommer Bob på att han kan säga formeln baklänges så att förbannelsen bryts.

- Sumisomsumoluh! säger han.

Vakten och Julia blir vanliga igen men nu blir vakten livrädd och flyr ut genom dörren. Vi springer tillbaka och klättrar snabbt ner i trädet igen. Snart får jag syn på en stege som ser ut att leda upp till hålet i trädet. Snabbt klättrar vi uppför stegen och kommer ut igen.

Äntligen kommer vi fram till stenen där Julia har gömt nyckeln. Hon böjer sig ner för att ta upp den men nyckeln är borta! Istället ligger det en lapp där.

På lappen står det…

Författare: Ulriksbergskolan 2B

Kapitel 16 - Ingen nyckel!

Vi fortsätter fram till ljuset i gången och ser ett hål upp i marken. Det ser ut som om ljuset kommer från en lampa. Vi klättrar upp genom hålet på en massa trädrötter. Det är ganska långt att klättra. Efter en stund säger jag och Bob:

 - Vi är trötta…

Men då säger Julia:
 - Vi har ett uppdrag, vi kan inte vara trötta! Nu fortsätter vi!

När vi kommer upp kikar vi fram bakom en staty. Skenet kom från en stor guldig lampa och vi förstår att vi måste ha kommit in i ett rum i slottet. Det ser ut som en prinsessas sovrum. Där finns en stor röd, vacker och glittrig säng med ett guldigt täcke. Vi tittar runt i rummet och upptäcker en dörr. Jag går fram och känner på dörren men den är låst!

- Julia, du har ju nyckeln. Lås upp dörren! säger jag.

- Nej, men nyckeln gömde ju jag bakom en sten vid trädet för jag trodde att vi skulle komma tillbaka… säger Julia.

- Men hur kunde du göra så? Du kunde väl ha frågat oss? Allt är ditt fel nu! säger Bob och jag samtidigt. Hur ska vi nu kunna öppna dörren?

Plötsligt hör vi steg utanför dörren…

Författare: Centrumskolan 2A

Kapitel 15 - Den hemliga gången

När jag står vid trädet ser jag vakten närma sig. Jag blir livrädd.
Vart ska jag ta vägen? Med hjärtat i halsgropen försöker jag sätta mig på cykeln men ser att den har punktering. Då kommer jag att tänka på hålet i trädet och dyker in i hålet. Jag känner hur jag åker neråt och neråt, det blir kyligare och kyligare ju längre ner jag kommer. Det killar i magen. När jag äntligen når botten så landar jag mjukt i en hög med löv. Jag ligger alldeles stilla och känner efter om jag gjort mig illa. Men jag mår bra. När jag ligger där, så får jag en ljusstråle rakt i mitt ansikte.

Hej Olle, bra att du är här! Det är Julias röst. Vi kramar om varandra alla tre, Julia, Bob och jag.Vi är glada att vi hittat varandra igen.
Bob riktar ficklampan upp mot hålet och där ser vi till vår fasa vaktens ansikte. Vakten säger:
-I can see You. Då förstår vi att han har på sig osynlighetsglasögon och att det är därför  han kan se oss fastän att vi är osynliga. Vi blir rädda. Vi backar några steg bak mot väggen. När vi når väggen stöter vi mot en stor sten. Hela trädet börjar skaka och stenen flyttar på sig. Vakten försöker nu ta sig ner genom hålet. Plötsligt hör vi ett surrande ljud. Vi har väckt upp en hel getingsvärm som hade sitt bo i en gång bakom stenen. Vi kryper in i gången. Getingarna flyger mot oss men ser oss inte eftersom vi har osynlighetsdräkterna på.  Getingarna går istället till anfall upp genom hålet, mot vakten som nu måste lämna hålet och springa iväg.
Vi vågar nu fortsätta genom gången. Längre fram i gången ser vi ett svagt ljussken.

Författare: Ringsbergskolan klass 1

Kapitel 14 - Trädet med stora hålet

Jag springer och springer utan att ens våga titta bakom mig.  Mitt hjärta dunkar fortare och fortare.

Undrar ifall han är efter mig? Men var är Bob och Julia? Vad ska jag göra nu? Vilket håll ska jag ta?
Jag orkar inte springa mer. Jag måste våga titta bakom mig. Jag måste se ifall den engelsktalande vakten är efter mig. Jag vänder mig om och tittar.

Jag tittar bakom mig medan jag springer. Jag ser inte vakten. Det känns skönt, men jag måste stanna upp. Det känns som om luften håller på att ta slut. Jag tar ett djupt andetag, och tittar omkring mig.

Framför mig ser jag ett stort lövträd. Trädet är speciellt. Det som utmärker trädet från alla andra är ett stort hål i mitten av det. Vid det stora trädet står vår tretandemcykel ställd. Jag får blandade känslor, glad, rädd och fundersam.

 Hur kommer det sig att vår cykel är här? Vart tog Julia och Bob vägen, kan de ha dragits in mot trädet?

Författare: Centrumskolan, internationella klassen Alfa

Kapitel 13 - Not allowed to enter

Vi måste chansa. Vakterna kan komma efter oss när som helst.

-Vänster säger jag. Vi provar åt vänster.

Vi svänger åt vänster. Det är svårt att hålla balansen på en tandemcykel och vi är nära att köra omkull flera gånger. En kvinna med en hund stirrar förskräckt efter oss. Hon ser ju bara en cykel som är ute och far alldeles själv, eftersom vi har osynlighetsdräkterna på oss.
Vänster visade sig vara ett bra val. Efter en stund ser vi det stora slottet.

-Trampa fortare! ropar Bob och Julia och jag ökar farten.

-Hur ska vi komma in? flåsar Julia bakom mig.

-Vi har ju nyckeln! Den fungerar nog i alla lås överallt.

Slottet ser varmt och inbjudande ut. Ljus skimrar från fönstren. Om jag bara kunde få kontakt med mamma och pappa. De är ju därinne någonstans. När vi parkerat cykeln och är på väg fram mot de stora portarna kommer en mörkhårig man gående mot oss.

-What do you want? frågar han strängt. You are not allowed to enter the castle!

Vi ser förvånat på varandra. Hur kan han se oss fast vi har osynlighetsdräkterna på oss?

-Spring! ropar Julia och vi gör ett försök att runda mannen och ta oss förbi.

Men han är snabbare än vi och plötsligt känner jag hur han hugger tag i min arm.

-I said, you are not allowed to enter! säger han ilsket.

Julia ser på mig. Hon är nästan framme vid porten.

-Kasta hit nyckeln! ropar hon.

Jag drar av mig bandet med den gyllene nyckeln och slänger det i en vid båge mot Julia. På bara ett par sekunder har hon låst upp och slunkit in.

-Hjälp henne! ropar jag till Bob som tvekande stannat upp när han såg mig bli tillfångatagen. Jag uppehåller den här typen en stund!

Bob springer vidare mot porten och jag sparkar den stora, engelskspråkiga mannen på smalbenet så hårt jag någonsin kan.

Författare: Katarina von Bredow

Kapitel 12 - Den gyllene nyckeln

Vi provar om den gyllene nyckeln passar till dörren. Det visar sig att nyckeln är magisk. Så fort vi sätter nyckeln i låset så säger det klick och dörren går upp. Men hur ska vi våga gå ut. Vi vet ju inte vem som låste in oss, det kanske finns en vakt.

Vi måste titta i lådan innan vi går ut i korridoren. I lådan hittar vi tre osynlighetsdräkter. Vi tar på oss dräkterna och smyger fram till dörren. Vi bestämmer oss för att skrämma vakten.

När dörren öppnas så springer vi ut och skriker det högsta vi kan. Vakten blir förvånad när dörren öppnas men han ser ingen.

- Vad är detta för konstig dörr?

Vi springer ut genom dörren och vrålar så högt vi kan.

- Aaaaaaa!

Vakten blir livrädd och springer skrikande därifrån.

- Iiiiiiiiiiii, hjälp!

Nu är goda råd dyra vi måste skynda oss iväg innan det kommer fler vakter. När vi kommer ut utanför högkvarteret så ser vi att det står en ”tretandemcykel” lutad mot husväggen. Vi kastar oss upp på cykeln och cyklar så fort vi kan. Plötsligt kommer vi fram till en korsning.

Vilken väg ska vi välja? Hur ska vi veta vilket som är den rätta vägen till slottet?

Författare: Centrumskolan F-klass B

Kapitel 11 - Den hemliga lådan

Pappa såg förvånad ut. Han undrade nog vad jag gjorde i SSF:s högkvarter. Han tittade frågande på mamma och hon sa:

- Olle har blivit agent nu! Han är en av de nya utvalda.

En av de nya utvalda! tänkte jag. Vilka är de andra? Jag funderade lite, sen frågade jag mamma och pappa. De svarade att det fanns en till utvald. En kille som hette Bob.

- Är det Bob som går i min klass? undrade jag.
- Jag tror att han går i din klass, svarade mamma lite fundersamt.

Efter en stund öppnades den stora, vita dörren och där stod Bob med sina stora, gula glasögon och blonda, krulliga hår. Bob sken upp när han såg mig och jag blev glad över att se honom. Sedan kom jag ihåg den där lådan som pappa kommit in med.

- Förresten, vad är det i lådan? frågade jag pappa.
- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! svarade pappa och gick in på kontoret. Där      lämnade han den hemliga lådan och kom snart ut igen.

Senare på eftermiddagen skulle mamma och pappa följa med till kungen och drottningen på middag. En middag som tack för att de flera gånger räddat kungafamiljen. När de åkte till slottet blev jag ensam med Bob och Julia. Vi var nu ensamma på våningen där pappas kontor låg och började bli mer och mer nyfikna på den där hemliga lådan.

Efter en stund beslutade vi oss för att smyga in på kontoret och ta en närmare titt på den. Vi gick sakta fram till lådan, öppnade locket och precis när vi skulle titta vad som fanns i hörde vi att dörren bakom oss slog igen och någon låste den. Vi blev rädda och nu var vi fast på kontoret…

Författare: Ulriksbergskolan 5A

Kapitel 10 - Familjen samlas

Båda rånarna riktade nu sina pistoler mot Julia och gick sakta emot henne. Då plötsligt från ingenstans blev rånarna nerslagna och de föll till marken. Jag och Julia blev alldeles förvånade när mamma tog bort tejpen från min mun. Hur hade hon kommit loss? Och sen när kunde mamma slåss?

Mamma visade sin laserring som hon använt för att befria sig själv. Jag och Julia var mållösa och stirrade bara på mamma medan hon band fast rånarna och tejpade för deras munnar innan hon lyfte in dem i helikoptern igen. Mamma tog tag i Julia och mig och sa: Skynda er, jag berättar senare.

Vi sprang ner till laboratoriet och när vi kom in reste sig alla från sina platser och brast ut: Rebecca!!! Agent 002!!! Vilken ära att få se dig igen, välkommen tillbaka.

Julia tappade hakan, hon hade bara hört talas om agent 002 förut, hon trodde aldrig att hon skulle få stå i samma rum som henne.
Jag började stamma: Va! Me me men mamma.. Ä ä är det dig d d dom pratar om?

– Förlåt Olle att jag inte berättat det tidigare. Det var inte såhär jag ville att du skulle få reda på det. Jag förstod direkt när du berättade om hissen, mobilen, trädet du snubblade på och under vår taxiresa att det var SSF som stod bakom det och att de behövde dig. När jag var lika ung som du var jag också en agent. Jag har räddat kungen och drottningen flera gånger och nu är det din tur, sa mamman.

– Men vet pappa om det här? frågade jag Då avbröts vi av att pappa kom in genom dörren med något i famnen, det såg ut som en låda.

Författare: Centrumskolan 5B

Kapitel 9 - Ett hemskt skrik!

Jag märkte att det inte var en dröm. När jag öppnade ögonen såg jag inte mamma. Jag letade överallt, men jag hittade henne inte. Jag frågade taxichauffören om han hade sett henne. Han sa att jag skulle skynda mig inför uppdraget och svarade inte på min fråga. Då gick jag till agent Julia och frågade henne istället men hon svarade inte heller på min fråga.

Innan vi lämnade rummet tyckte jag att jag hörde ett hemskt skrik. Det lät nästan som min mamma och jag blev väldigt orolig. Då fick jag se att hon var fastbunden vid en pelare! Två män i rånarluvor stod bredvid henne. Den ene hade en pistol och den andra hade en säck som de drog över hennes huvud. De två männen tog mig tillfånga och vi lämnade rummet.

När vi kom ut ur rummet såg vi en plattform. Där väntade en helikopter. Rånarna puttade in mig i helikoptern och band fast mina armar och ben. Jag fick tejp över min mun så att jag inte kunde skrika på hjälp. De drog av säcken från mammas huvud och tejpade också för hennes mun. De satte sig i förarsätet och startade helikoptern.

Agent Julia hade sprungit efter rånarna och hann upp på plattformen precis när helikoptern lyfte. Hon tog fram en änterhake, sköt upp den mot helikoptern och den fastnade runt helikopterns underrede.

Rånarna var på väg till ett laboratorium som låg ungefär 30 minuter bort. Där fanns en osynlighetsdryck som rånarna ville stjäla för att lyckas komma in i slottet.

Rånarna märkte aldrig att agent Julia hängde under helikoptern. När den landade, sprang hon runt till den andra sidan och öppnade dörren till mig och min mamma. Men rånarna såg att Julia öppnade dörren och då tog de fram pistolen och siktade mot henne.

Författare: Ulriksbergskolan 3B

Kapitel 8 - Mitt första uppdrag som agent

Julia berättade att SSF stod för Sveriges Slotts Fantasihögkvarter. Julia visade mig runt i de olika rummen som fanns i högkvarteret. När jag tänkte på mitt uppdrag så kände jag mig rädd, men det kändes också pirrigt och väldigt spännande. Tänk att jag skulle till slottet och lämna en gyllene nyckel.

Julia sa att mitt hemliga agentnamn är 337. Det stod för att jag var en nybörjaragent. Jag kände mig stolt över att just jag var utvald till att bli en agent.

Jag undrade var den gyllene nyckel skulle passa någonstans? Kanske var det till en glasmonter som stod i ett hemligt rum? Den gyllene nyckeln skulle man kanske använda till att stänga av larmet med laserstrålarna som fanns vid ingången till rummet.

När jag frågade Julia om nyckeln så berättade hon att det var den enda nyckeln som kunde öppna dörren i det hemliga rummet i slottet. Jag frågade även Julia om USB-minnet. Hon sa att hon inte fick berätta vad det fanns på USB-minnet.

Julia sa att jag behövde träna på min smidighet, för att jag skulle kunna krypa i tunnlarna under slottet. Jag behövde även träna på att springa jättesnabbt, för att kunna springa ifrån vakterna. Jag behövde också träna på hur jag skulle använda min osynlighetsmaskin, så ingen skulle kunna se mig. Av Julia fick jag även en laserpistol som jag skulle använda mot vakterna.

Nu pirrade det ännu mer i min mage när jag tänkte på allt spännande jag skulle göra om ett par dagar. Jag nöp mig i armen för att se om jag drömde.

Författare: Centrumskolan 2B

Kapitel 7 - Julia och SSF:s uppdrag

”Det här är Julia”, säger taxichauffören. En orangehårig tjej kommer in i det hemliga rummet och vi hälsar på varandra. Julia är fräknig, blåögd och ser vältränad ut.

”Jag heter Julia. Ska vi gå en sväng så visar jag dig runt och berättar om mig själv och uppdraget”.

Jag nickar till svar och följer med. Julia berättar att hon är 12 år och att hon varit med i den hemliga organisationen i åtta månader. Under den tiden har hon tränat för uppdraget. Organisationen som kallas SSF har funnits i två år för skydda landet från ondska. ”Kungen och drottningen har nu gett oss uppdraget att frakta ett superviktigt USB-minne med viktig information till slottet”, avslutar Julia.

Jag blir nyfiken på det Julia berättar, men kan inte riktigt förstå att allt det här har hänt. ”Vad ska jag göra nu då?” frågar jag Julia.

”Vi ska träna inför uppdraget att föra in USB-minnet och en gyllene nyckel till slottet. Jag ska ha USB-minnet och du ska ha nyckeln”, berättar Julia.

Jag undrar vad det är vi ska träna på och får svaret att vi måste träna för att bli smidiga, starka och smarta för det finns spioner som vill få tag på det det viktiga USB-minnet.

Julia säger att vi ska gå och hämta den speciella agentutrustningen som består av en dräkt som klarar både kyla och värme, spypods och en pennlaser som kan ta sönder väggar.

”Vad betyder SSF egentligen?”, frågar jag på väg till utrustningsförrådet.

Författare: Ringsbergskolan klass 5

Kapitel 6 - I det hemliga rummet

Men jag undrar: "Var är jag och vilka är alla människor som sitter vid alla datorerna?"

"Här inne vid datorerna sitter kungens och drottningens män och kvinnor", berättade en av kvinnorna i rummet.

"Och hur kunde tegelväggen skjutas åt sidan?"

"Jo, vi har en hemlig spak som sitter i taxibilen", sa chauffören och "när vi drar i spaken flyttar väggen på sig så vi kan köra in!"

"Nu är det så här Olle. Du är utsedd till att bli en hemlig agent tillsammans med andra modiga barn som vi har granskat under en längre tid

"Du kommer att få jobba med agent Julia och ni ska ta er in i kungens och drottningens slott inuti en stor röd tårta och du Olle ska ha en gyllene nyckel runt halsen i en lång guldkedja."

"Men hur ska vi hitta till slottet när vi är inbakade i tårtan?"

Författare: Centrumskolan FA

Kapitel 5 - Ett hemligt rum

Både jag och mamma skrek när taxichauffören sladdade in i en återvändsgränd. Och ännu mer skrek vi när hon gasade - och körde rakt mot en tegelvägg!

”Nu dör jag”, tänkte jag och kramade mammas hand.

Bilradion spelade ”Var är mitt röda plommonstop?” med Uggel-Guggel på högsta volym. Det var ju också en låt att dö till. Men jag dog inte. Tegelväggen sköts åt sidan precis innan taxin skulle krocka med den. Chauffören saktade in och stannade. I backspegeln såg jag hur tegelväggen sköts tillbaka.

”Ni kan gå ut nu”, sa chauffören.

Vi gjorde som hon sa.

”Vem är ni?” frågade mamma. ”Och vad är det här för ett ställe?”

Jag såg mig omkring. Vi var inomhus i en stor byggnad. Där var massor av folk som satt framför datorer.  En bit bort såg jag en enorm skärm som visade en karta över vår stad.

”Vi har testat dig, Olle”, sa chauffören. ”Tycker du inte att det har hänt dig lite väl många konstiga saker på sistone?”

Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna, och insåg att hon hade rätt. Hissen som stannat. Mobilen som saknat täckning. Min kompis som velat klättra nerför huset. Bildäcket som gått sönder.

”Vi behöver människor som du. Modiga människor.”

Det kom fram en kvinna och en man och ställde sig bredvid chauffören. Jag kände igen dem. Kvinnan hade räddat mig ur hissen. Mannen hade ringt på ambulans när jag slagit mig.

”Vi höll koll på dig hela tiden”, sa mannen. ”Och nu har vi ett uppdrag åt dig.”

”Höll koll?”, sa mamma. ”Han skadade ju knät och hamnade på sjukhus!”

”Ja, och det klarade du fint tycker jag”, sa mannen till mig. ”Är det bättre med knät nu?”

Jag nickade.

Författare: Mårten Melin

Kapitel 4 – Taxi!

När mamma kom fram till sjukhuset såg hon mig med gipsat ben i sjukhussängen.

-Oj, hur är det med dig Olle? sa hon med gråt i rösten.
-Inte bra, det gör så ont i mitt ben! Jag kan inte gå, sa jag.

Doktorn kom in i rummet och sa att jag hade fått en spricka i knäskålen och att de hade sytt ihop såret på knät.
-Du kommer att få stanna på sjukhuset i två dagar, sa han.

Två dagar senare fick jag  åka hem. Mamma kom och hämtade mig på sjukhuset i vår gamla, silvergrå Volvo. När vi hade kört en bit ifrån sjukhuset small det plötsligt till.

PANG!!!

Vi satt alldeles tysta i tre minuter och sen gick vi ut och tittade och såg att det var ett stort hål i däcket.
-Vi får nog ringa en bärgningsbil som hämtar bilen och sen får vi ringa efter en taxi till oss, sa mamma.

Vi fick vänta på taxin i sju minuter. Jag hoppade med små glädjeskutt in i taxin på ett ben och mamma gick in efter. Taxichauffören startade och körde iväg i full fart. Jag blev helt snurrig i huvudet.

-Herregud, jag orkar inte mer! tänkte jag för mig själv. Vad är det här för en galen taxichaufför???

Författare: Ulriksbergskolan 1A