Kapitel 17 - Ett lyckligt slut

Utanför huset stannar de och vinkar hejdå till Mohammed som ska hem och äta kvällsmat. De andra går in i trapphuset. Sara skuttar först och Hawa kommer efter. Hon håller hårt i mamma och pappas händer, hon vill inte släppa dem.

Utanför lägenheten står en man med tunt hår och glasögon. Han flackar med blicken och släcker hastigt en cigarett mot golvet.

-Hej Anders, säger Sara förvånat, röker du inomhus?

-Det är dumt, jag vet, stammar mannen, men jag är här för att förklara.

De tittar på mannen som skruvar på sig och drar ett djupt andetag.

-Jag bor här bredvid, förklarar han och pekar på en dörr längre bort i hallen. När ni flyttade in ville jag säga hej, men jag vågade inte. Istället kikade jag in i brevinkastet samtidigt som jag tände en cigarett och plötsligt tappade jag ner tändstickorna som tog eld på hallmattan. Jag blev rädd och sprang in till mig.

Anders hänger skamset med huvudet och berättar att han tänkte gå tillbaka och erkänna när de hade fest, men när han stod i trappan såg han en gestalt smyga sig in i lägenheten med ett par skor och sedan tillbaka ut igen. En tjuv, hade han tänkt, nu kan jag gottgöra familjen för elden. Han smög efter mannen med en sopkvast och drämde till tjuven i huvudet och sprang för att ringa polisen, men när han kom tillbaka var mannen borta.

-Det var därför jag fick min skada, säger Abduhl på knagglig svenska och tar försiktigt på såret på huvudet och Anders blir röd om kinderna.
Hawa förstår inte riktigt allt mannen har sagt, men Sara fräser:

- Men hallå, hur svårt är det att säga hej? Du är ju vuxen.

Anders nickar och sträcker fram handen till Abduhl.

- Förlåt… till er alla, säger Anders och skakar Abduhls hand.

I samma stund slängs dörren upp och ut rusar Mariam med Huda bakom sig.

-Pappa! ropar hon och ansiktet lyser av glädje när hon slänger sig om halsen på Abduhl.


Hawa och Sara tittar på varandra. Hawa vet att Sara är hennes vän och att hon kan lita på henne. Det känns bra.

- Vi ses i morgon, säger Sara och går mot sin lägenhet.

- Ja, nickar Hawa och vinkar.

- Och du Anders, ropar Sara innan hon stänger ytterdörren. Röker du inomhus igen är det jag som ringer polisen!

På kvällen har Hawa svårt att somna, så mycket har hänt. Hon vet att elden var en olycka och att pappas sår var ett dumt misstag.  Och hon har många vänner Sara, Mohammed, Huda och Gustav. Hon är inte längre ensam i Sverige.

Pappa är tillbaka, tänker Hawa och blir lycklig och varm i kroppen. Hon minns serietidningen med björnen. Vad var det Bamse sa till sina vänner när de återvände efter en lång resa?

Välkommen. Välkommen hem.

Kapitel 13 - Efter regn kommer solsken

Hawa står med skorna i famnen och ser hjälplöst på Sara.

Det är så mycket hon skulle vilja berätta för sin vän, så många frågor hon skulle vilja ställa. Men hon kan inte svenska. ”Tack”, ”hej då” och ”Bamse” räcker inte långt när hon vill berätta om pappa och hur mycket hon har saknat honom. Hur glad hon blev att se honom och hur rädd hon blev när han inte kände igen henne. Hon vill fråga varför flickorna i skolan blötte ner hennes kläder och berätta hur ledsen hon blev. Hon vill fråga vad Sara tror om tändstickan som startade branden i lägenheten. Och kanske Sara förstår mysteriet med skorna.

Allt sköljer över henne i en enda stor gråtvåg och hon vill bara skrika rakt ut. Då ser hon att Sara inte är ensam. Några steg ner i trappan står Muhammed och Huda. Och nu vill Hawa skrika igen – av glädje! Alla hennes vänner är här! Plötsligt ler hon och säger:

-Åh, vad skönt att ni kom! Ni måste hjälpa mig.

Hawa berättar att hon nyss träffade sin pappa, men han kände inte igen henne. Hon berättar om såret han hade i bakhuvudet. Kanske ramlade han? Tänk om han har tappat minnet? De måste hitta honom!

-Hawa, vem är det? ropar Hawas mamma inifrån lägenheten.

-Det är mina vänner. Vi ska hitta pappa! ropar Hawa tillbaka.

Mamma kommer och hälsar.

-Jag följer med och letar efter Abduhl. Kanske minns han mig. Huda, är du snäll och passa lilla Maryam under tiden?

-Gärna, svarar Huda.

Då inser Hawa att hon fortfarande håller i skorna. Hon har stuckit handen i den ena och hon känner något längst därinne. Hon drar ut en knölig papperslapp. Någon har skrivit ”Efter regn kommer solsken” på svenska på lappen. Och en adress. Är det pappas adress?

Kapitel 6 - Ett fall i mörkret

Festen höll på länge och den sista grannen gick inte förrän halv tolv på kvällen. I vardagsrummet och i köket såg det ut som det hade pågått ett sjöslag. Papperstallrikar och muggar trängdes i överfulla soppåsar och på diskbänken och köksbordet stod det massor av halvtomma grytor och uppläggningsfat.

Birgitta och Sara erbjöd sig att stanna kvar och hjälpa till med att röja upp efter festen. Men Hawas mamma skickade vänligt men bestämt hem dem för att sova.

Det tog nästan två timmar för Hawa och hennes mamma att städa och när de äntligen var klara var de så utpumpade att de inte ens orkade borsta tänderna. Mamma stupade i säng och Hawa kröp ner bredvid den sömnvarma, lätt snusande Maryam.

Men trots att Hawa var så trött att det värkte i kroppen hade hon svårt att komma till ro. I hennes huvud snurrade det runt av allt som hänt de senaste dagarna. Det hade brunnit i deras lägenhet, familjen hade fått nya vänner och på måndag skulle hon börja i skolan. Vid tanken på skolan pirrade det i Hawas kropp av både glädje och oro. Hon längtade till måndag samtidigt som hon kände sig lite nervös. Tänk om hon inte fick börja i Saras klass? Hur skulle det gå då?

Hawa väcktes ur sina tankar av att den sovande Maryam sparkade till henne på benet och hon insåg att hon verkligen måste försöka somna nu. Men först måste hon nog upp och kissa.

Hawa smög sig upp ur den varma sängen, ut ur sovrummet och tog sikte mot hallen där toalettdörren fanns. Hon brydde sig inte om att tända i taket. Dels riskerade hon att väcka mamma och Maryam och dels var deras lägenhet så liten och sparsamt möblerad att risken att gå in i något var minimal.

Men när Hawa nästan var framme vid toadörren fastnade ena foten i något och hon dråsade i golvet med en hög duns. Ena knät fick sig en rejäl smäll och medan Hawa masserade det onda stället lyssnade hon in mot sovrummet. Därifrån hördes ingenting förutom mammas lätta snarkningar. Hawa andades ut. Vilken tur! Hon hade inte väckt mamma och Maryam när hon ramlade.

Men vad var det hon hade snubblat över? Hawa trevade med händerna över golvet. Och snart hittade hon det hon sökte. Det var ett par skor. Men det var absolut inte några skor som tillhörde henne, mamma eller Maryam, det kunde hon känna på direkten. Skorna var alldeles för stora för att passa någon av dem. Dessutom kändes de mer som ett par killskor än tjejskor. Konstigt. Hawa kunde inte minnas att hon sett några främmande killskor i hallen när de städat.

Någon måste ha glömt kvar sina skor efter festen. Eller lämnat kvar dem med flit. Men vem? Och i så fall varför?

//Emma Frey-Skött

Centrumstafetten 2016: Kapitel 1 - Början

Hawa stod vid tidningshyllan i affären. Några figurer kände hon igen, men de tidningarna gick inte att titta i, det var plast omkring och den fick man nog inte öppna.
Sedan var där en tidning med en figur som hon inte sett förr. Det var en björn, han såg snäll ut. Hon fick lust att plocka upp den där tidningen, bläddra, se om hon förstod något. Fast vad skulle hon förstå? Hon kunde inte ens läsa namnet på tidningens framsida, de hade så konstiga bokstäver i det här landet.

Hon såg sig omkring. Mamma gick runt i affären med Maryam, de syntes inte till. Med darriga händer sträckte hon sig efter tidningen. Plockade upp den. Ja, han såg snäll ut. Där var en kanin också, han såg rolig ut med sin röda rosett.
Hon slog upp en sida. Färgerna lyste klart mot henne och hon lyfte upp tidningen mot näsan och drog in doften av papper och trycksvärta. Hon gjorde alltid så när hon öppnade en ny bok eller tidning. Det var länge sedan sist. Hon blev helt vimmelkantig av lukten, och för några sekunder var hon tillbaka i Fadi Bar-Sawmes bokhandel där hon varit med sin pappa så många gånger.

När någon knackade henne på axeln höll hon på att tappa tidningen på golvet. Hon ställde snabbt tillbaka den i tidningsstället och vände sig om.
Det var en kvinna. Lika gammal som mormor, och hon log snällt. Pekade på tidningen och sa något som Hawa (så klart) inte förstod. Kvinnan tog upp tidningen och tecknade åt Hawa att följa med. Vilket hon gjorde, tveksamt.
Kvinnan gick till kassan, plockade upp pengar. Köpte hon tidningen med den snälla björnen? Ja, det var precis vad hon gjorde. Och sedan la hon tidningen i en påse tillsammans med ett kvitto och räckte påsen till Hawa, sa något.
Hawa förstod inte, eller jo, det gjorde hon förstås. Kvinnan hade köpt tidningen till henne. Men varför?
Det var inte många ord som Hawa hade hunnit lära sig, men ett kom hon ihåg.
– Tack.
Hon tog emot påsen och kvinnan sken upp, det såg nästan ut som om hon fick tårar i ögonen. Så vinkade hon till Hawa och gick ut ur affären. Expediten log också mot henne och pekade vänligt mot några stolar vid utgången. Ville hon att Hawa skulle sätta sig där? Hon gick ditåt och expediten såg nöjd ut.

Där satt en flicka på en av stolarna och sög på en klubba. Hon var kanske något år yngre än Hawa och började genast prata. Hawa satte sig bredvid och skakade på huvudet. Flickan blev tyst och såg ut som om hon funderade på något. Så pekade hon på Hawas tidning och sa:
– Bamse.
Sedan pekade hon på sig själv.
– Sara.

/Mårten Melin

Kapitel 41 - Gatuköksunionen

Problemet är bara att de inte hittar något hål att spruta in ketchupen genom. Bomben är helgjuten och enorm. De letar och letar och till slut hör de att några närmar sig utanför. Det är Dr Evil och Eva, som nu har tröttnat på att jaga Peabody, Paabody och Hiha och istället bestämt sig för att bevaka sin stora bomb. Zahra och Viktor tittar förtvivlat på varandra. Ska de misslyckas nu, när de kämpat så länge?

- Vi dränker hela bomben i ketchup! ropar Zahra. Det är enda chansen!

Så börjar de spruta ketchup med brandslangen. De sprutar och sprutar. Dr Evil och Eva kommer inrusande och springer mot Zahra och Viktor för att försöka hejda dem, men Zahrasiktar på dem och de blir omkullslagna av den hårda ketchupstrålen. Efter en stund är hela bomben täckt av kletig och blank ketchup.

- Snabbt till tidsmaskinen! ropar Viktor.
- Men vad händer med Dr Evil och Eva? frågar Zahra. Om de får ett helt dygn på sig kommer de kanske att hinna ta bort all ketchupen och då kan bomben förstöra hela vår del av universum!
-Nejdå, säger Viktor. Vi sprutar ju inte dit ketchupen förrän idag, eller hur? När vi kommer fram har inget av det här hänt!
- Just det, ja! utbrister Zahra. Det här har inte hänt än!

De slänger sig in i tidsmaskinen där Peabody, Paabody och Hiha redan väntar. Snabbt tar de sig tillbaka till den 22:a april, där de förklarar för alla hur de lurat Dr Evil och Eva.

- Det måste vi se! utropar Christer och mamma i kör.

Christer tar kontakt med ledarna för alla de andra planeterna och stämmer möte även med dem.
Den 23:e april samlas allesammans på Ketchupplaneten för att se hur Dr Evil och Eva blir bortlockade från bomben just innan det är dags att spränga den och hur den sedan detonerar med ett bubbligt pruttljud i ketchuphögen. Polisen häktar dem, tagna på bar gärning, och ledarna för de olika planeterna samlas omkring kung Peabody och hyllar honom som universums räddare.

- Jag föreslår att vi bildar en union, säger Peabody. Korv, Hamburgare, Chili,Kebab, Senap, Majonäs och Ketchup! Alltsammans hör hemma i ett jättelikt Gatukök. Tillsammans blir vi starka och kan skydda oss mot onda inkräktare som Dr Evil och Eva.
Alla tycker att idén är lysande och unionens regler och lagar skrivs noggrant nerpå en fin korvbrödsservett.

Zahra och Viktor har ändå fått nog av gatuköksmat för en tid framöver.
- Jag tror jag vill ha en pizza istället, säger Zahra när de kommit hem till jorden igen.
- Jag med, säger Viktor. En med skinka.
- Vesuvio, säger Zahra.
- Nej! skriker Viktor. Inga fler planeter! Vi tar en Hawaii istället!
-Okej ,säger Zahra med ett skratt. Fast Vesuvio är en vulkan. Planeten heter Vesuvius. Men vi tar väl en Hawaii för säkerhets skull.

Rymden är visserligen spännande. Men just nu behöver Viktor och Zahra en pizzapaus. Det hindrar inte att Zahra kommer med ett förslag.
- Viktor? Kan vi kolla lite i din stjärnkikare imorgon kväll?
Viktor nickar.
- Okej. Men om något konstigt landar på jorden går vi direkt hem och spelar ”Fia” eller ”Finns i sjön”. Lovar du det?
Zahra nickar.
- Absolut, säger hon.

Författare: Katarina von Bredow

Kapitel 35 - Fem frågor

-Ha, ha, skrattar rösten elakt. Där lurade vi er igen.

Nu förstår de alla att skrattet tillhör Dr Evil och Eva.

-Det är ingen radio, säger Eva. Det är en mikrofon och högtalare, så vi hör allt ni säger.

-Vi förstod att bränslet skulle ta slut i er raket och att ni skulle fly till reservraketen, säger Dr Evil.   Därför monterade vi in den här specialradion som alltså inte är någon vanlig radio. Dessutom har vi fixat till kontrollpanelen i raketen så att det inte går att landa raketen. Bränslet kommer alltså ta slut även i denna raket och ni kommer att sprängas med den. Därefter är det fritt fram för oss att spränga hela Ketchupplaneten den 23 april, som vi tidigare meddelat. Men vi gillar spänning, så vi ska ge er en chans att kunna landa på Ketchupplaneten. Ni ska få fem frågor om rymden att svara på. Ni får välja vem av er som ska svara och den ni väljer måste svara själv på alla frågorna utan att fråga någon av de andra. Antar ni utmaningen?

-Ja, det gör vi, svarar Christer. Viktor är duktig på naturkunskap så han får svara.

-Ok, då börjar vi, säger Eva. Ta mikrofonen på kontrollpanelen Viktor och säg ditt namn så att mikrofonen känner igen din röst. 5 frågor och 30 sekunder på varje fråga har du på dig. Alla svar måste vara rätt annars vet ni vad som händer.

Viktor tar mikrofonen och säger sitt namn.

Fråga 1:

-Vilken planet är den största planeten i vårt solsystem?

-Jupiter, svarar Viktor utan att tveka.

Fråga 2:

-Vad kallas den galax där vårt solsystem ingår?

-Vintergatan, svarar Viktor snabbt.

Fråga 3:

Vem var den första människan som satte sin fot på månen?

-Niel Armstrong, svarar Viktor. 

Fråga 4:

-Vad kallas de enorma gasmoln där stjärnorna föds?

-Nebulosor, svarar Viktor med viss tvekan.

Alla rätt så här långt, säger Dr Evil. Nu kommer den sista och avgörande frågan.

Alla håller andan.

Fråga 5:

Vad är Pluto?

Viktor vet att man innan räknade Pluto till planeterna, men att man numera räknar Pluto som en dvärgplanet, men frågan är vad Dr Evil och Eva Evil avser.

Tiden går. Viktor måste svara. Vad ska han svara?

Författare: Åsa Oxenmyr

Kapitel 28 - Sluta för bövelen!

Eller …

Ett förfärligt bankande och låtande inifrån raketens städskrubb får alla att hoppa till. Plötsligt hörs Christers röst.

- Stopp, stopp, stanna! vrålar han. Sluta för bövelen! Sluta gapa på den där usla låten, era förbonkademånfånar!

Alla blir stående med munnar gapande som fågelholkar.

Dånet från raketens motor ökar först i styrka för att sedan tona ut i ett dovt mullrande som får marken att vibrera och raketen att ruska på sig ett par gånger. Sedan blir allt stilla. Och tyst. Förutom ett fasligt stånkande bakom dörren till städskrubben.

Plötsligt brakar dörren loss och Christers rödbrusiga ansikte blir synligt bland moppar och trasor. Han försöker befria sig från en skurtrasa som han haft som munkavle. Bakom honom skymtar Zahras mamma.

- Hjälp oss att få loss repen! 

Viktor och Zahra sätter fart och kämpar för att befria Christer och Zahras mamma. Under tiden frustar Christer:

- Ni fattar väl att ni inte kan springa på varenda boll! Det är ju bara lurendrejeri! Någon försöker få iväg oss till Korvplaneten.

Ingen svarar och Christer fortsätter:

- Hur tror ni egentligen att det gick till med den där lappen? Skulle vi först ha blivit bortrövade för att sedan vända tillbaka och skriva en lapp om det och dessutom veta vart vi skulle föras? Hallå!?

Ingen svarar den gången heller.

- Vi blev överfallna, fortsätter Christer. Så långt stämmer det. Av vem vet vi inte. Har ni någon idé?

Peabody tittar på Paabody, som skakar på sitt enda huvud och tittare på Zahra, som skakar på sitt huvud och tittare på Viktor, som börjar skaka på huvudet men övergår till att nicka långsamt när hans blick faller på Hiha.

- Dags för dig att visa vad du går för, Hiha. Kan du verkligen bemästra tid och rum? Eller måste vi ha tag i en Panezdiamant för att få objektivets lins att fungera?

Författare Niklas Krog och Maria Björn

Kapitel 22 och 23 - Nyckelkort och pottsorkar

Kapitel 22 - Nyckelkortet

Peabody, Paabody och Hiha står i högkvarteret, och vilket högkvarter. Det är stort. De ser 13 kameror i taket. Där kan man se hela ketchupplaneten och vad som händer där. Där finns tre stora datorer. Det blinkar lampor överallt, röda, blåa, gula och svarta lampor!

Vid den stora dörren finns det 10 stolar, där sitter det 10 vakter och det står 10 vakter bakom stolarna som ser till att ingen kommer in i högkvarteret som inte ska vara där. Alla vakterna har varsitt lasernyckelkort hängande i fickan.
Hihaa ser att det hade ramlat ner ett nyckelkort på golvet. Det skulle de behöva.

- Jag låtsas ramla. tänker Hihaa, och så gör han det.

Oops så ligger han platt på mage samtidigt som han tar nyckelkortet utan att någon serdet. Två av vakterna rusar fram till Hiha och släpar iväg honom för att fängsla honom. Några andra vakter tar hand om Peabody och Paabody. Snart är de inlåsta i en fängelsehåla. Så fort dörren har slagit igen berättar Hiha att han har fått tag på ett lasernyckelkort.

- Jag hoppas lasernyckelkortet passar till fängelsehålan.

Författare: Centrumskolan FB

Kapitel 23 - Förnicklade pottsorkar

 
- Bra att du fick tag i det där lasernyckelkortet! säger Peabody och dunkar Hihaa i ryggen.
- Nu provar vi kortet och sticker härifrån!

Men knappt har han sagt det förrän den tunga metalldörren till fängelsehålan öppnas utifrån. Och in i rummet kommer två figurer de har träffat förr! Det är Dr Evil och den okända kvinnan som Peabody hade tyckt att han kände igen. De skrattar bägge två och viftar sina laserpistoler, höga elaka skratt som ekade mellan stenväggarna i fängelsehålan.

- Hohoho, nu blev ni fast! Här ska ni få sitta utan mat och ketchup tills ni både vissnar och möglar!” skrattar dr Evil.
- Ni kommer aldrig hem till er planet igen! säger kvinnan och skrattade högre och högre.
- Häää häää häää!

Plötsligt känner Peabody igen henne.
- Men det är ju Eva Evil, din elaka syster! sa han till Dr Evil.
- Sluta skratta, tänk på att jag har tre öron så jag hör alldeles för bra! Jag får ont i huvet!
Han försökte hålla sina tre händer framför öronen.

- Och jag då! piper Paabody.
-Jag kan höra med näsan också, så det låter ändå värre…HJÄÄLP!

Men doktor Evil och hans syster Eva skrattar högre och högre, tills de rullar sej på golvet och tappar laserpistolerna.

Då plockar Hihaa blixtsnabbt upp sin gamla slangbella ur fickan och skjuter två stenhårda papperskulor mitt i pannorna på syskonen Evil. De blir sittande alldeles vimmelkantiga.  

- NU! säger Hihaa och  griper  Peabody och Paabody i händerna och rusade  mot dörren. Han får upp låset med laserkortet och de springer ut i en mörk korridor.

- Stanna era förnicklade pottsorkar!”  vrålar Eva och försöker komma på fötter. Men det är för sent. Fångarna har rymt!

Plötsligt stannade Hihaa och pekade med ett darrande finger mot slutet på korridoren.
- VAD är det där?”

Författare: Katarina Mazetti

Kapitel 18 - Mitt i röken

– Vad är det som har hänt? undrar Zahra.

Christer ser på dem med en sorgsen min.

– Följ med in så får ni själva se.

Rymdstationen ligger gömd inne i ett berg. Från utsidan är det svårt att se ingången. Den är dold av träd och buskar. En dörr av järn står öppen och från insidan sipprar det ut grå rök.
De följer med Christer in. Röken gör att det är svårt att andas och ögon rinner. De kommer till en stor sal inne i berget.

– Jag måste få bort röken, säger Christer.

Längs med en av bergväggarna finns rader med rattar, knappar och lampor som blinkar. Christer trycker på ett par av knapparna. Det klickar till och ett dovt ljud hörs från taket. Det börjar sakta dela sig åt sidan. Röken stiger uppåt och försvinner. De kan se blå himmel och känna vinden som blåser in i berget. Nu kan de också se vad som står där inne. En rymdraket så blank att den ser ut att vara av silver.

– Detta är min och Hihas hemlighet. Och så händer det här!

Christer berättar att Hiha skulle koppla samman ett par kablar. Då kom det ett larm. En minibuss var på väg hit. Hiha ville inte ha några nyfikna, så han klädde ut sig till en polis för att stoppa alla inkräktare.

– Men det var ju bara vi, sa Victor.
– När inte Hiha var här kopplade jag samman några kablar. Det var då det började ryka som om hela raketen skulle brinna upp.

Zahra går bort raketen. Runt omkring den finns en ställning. Hon klättrar upp för en stege. Från en lucka i raketen kommer det fortfarande rök. Där hänger också några kablar i olika färger. Hon ser på dem och säger:

– Man kan väl inte koppla en röd kabel till en gul kabel!

Författare: Torsten Bengtsson

Kapitel 10 – Telefonkikaren

...utan en helt okänd kvinna.
Hon ökar takten och springer ännu snabbare nu.  Bort från bilen och bort från den lilla gruppen som tittar på henne. Innan någon hunnit  reagera har hon försvunnit från platsen.

- Men! Vem var det? säger Peabody när han hämtat sig från förvåningen.

Han tittar på barnen och mannen med minröjaren. De ser precis lika förvånade ut som han känner sig.

- Jag var helt hundra på att det var Dr. Evil i förklädnad. Jag känner så väl igen den där blicken. Den går inte att missta sig på, fortsätter Peabody.
- Ja, fast det gjorde du tydligen, säger Zahra. Misstog dig alltså. Det där var en typisk kvinna och inte en man.
- Frågan är varför hon vill sätta käppar i hjulet för oss och vår rymdfärd och varför hon tog raketen, säger Victor.
- Vem hon nu än är så hade hon en faslig tur. Hon lyckades ta sig här i från utan att springa på någon mina. Det var bra jobbat! säger mannen med minröjaren med beundran i tonfallet.

Sedan pekar han  mot minröjaren.
- Hoppa in! Jag ska hjälpa er ifrån den här farliga platsen. Vart vill ni åka?

Zahra, Victor och Peabody gör som mannen säger och snart sitter de tryggt fastspända i minröjaren.

- Vi åker tillbaka till dig Victor, säger Peabody. Vi måste ringa den där Hiha så vi kan få hjälp med att bygga en ny raket. Jag måste hem och göra lite efterforskningar runt vem den där kvinnan kan vara. Och varför hennes blick påminner så mycket om Dr.Evils.

Victor nickar och ger minröjarmannen adressen.
Mannen sätter foten på gasen och sedan bär det av i hög fart.
Det dröjer inte länge förrän han parkerar minröjaren utanför Victors hus.

Barnen och Peabody tackar för skjutsen och hoppar ur minröjaren.
Innan mannen kör iväg sticker han ut huvudet genom ena rutan.

- Vill ni har mer hjälp är det bara att säga till. Ni vet ju var jag håller hus, säger han.

Victor, Zahra och  Peabody lovar att höra av sig om det blir kris. Sedan vinkar de av mannen och minröjaren.

Zahra vänder sig mot Victor.
- Victor, hämta din kikare. Vi försöker få tag på Hiha nu, säger hon.

Victor rusar in i huset. Snart är han tillbaka med sin telefonkikare.

- Jag tror att det fungerar bättre att ringa om vi klättrar upp på taket, säger han. När vi försökte ringa innan var vi ju i mitt rum. Signalerna kanske inte gick fram som de skulle.
- Bra idé, Victor! Har du en stege? Frågar Peabody.
- Det sitter en stege i väggen på baksidan av huset, svarar Victor. Kom så ska jag visa.

Mycket riktigt sitter det en stege fastsatt i väggen. Efter lite krångel (det är jobbigt att få upp en kikare för en stege) är Zahra, Victor och Peabody uppe på taket.

- Victor, ring nu! säger Zahra. Hoppas Hiha svarar.

Victor riktar kikaren mot skyn och trycker numret till Hiha.
Det sprakar i kikaren en lång stund. Ingen svarar.

Peabody suckar.

- Tusan också! Var håller han hus den där Hiha? säger han till Zahra.

Zahra rycker på axlarna.
- Vet inte! Han brukar alltid svara, säger hon fundersamt. Är det säkert att du slagit rätt nummer, Victor?

- Ja, jag har slagit 5555 5556, precis som du sa, svarar Victor lite surt.

- Aha! Där har vi orsaken, ropar Zahra. Du har ju vänt på de sista siffrorna, Victor! Numret är 5555 5565, inte 5555 5556!

Victor slår in rätt nummer på kikaren. Den här gången går det mycket bättre. I stället för sprakande hörs det att klara signaler går fram.

- Underbart! Det funkar, jublar Zahra. Nu kommer Hiha svara och vi kommer få fram en ny raket på nolltid. Nu vänder det, ska ni se! Nu kommer det ordna sig.

Signalerna fortsätter gå fram men så tystnar de plötsligt. Någon har lyft luren på andra sidan.

Kapitel 1 - Kometens svans

Zahra tittar ut genom fönstret och ser Viktor som står på trottoaren med en lång kikare på stativ. För tredje kvällen i rad tittar han mot himlen. I timmar, trots att det är kallt.  Zahra kan inte längre hålla sig, hon måste få veta vad han spanar efter.

Strax står hon huttrandes på trottoaren utanför hyreshuset.
”Vad gör du?”
”Det ska passera en komet”, svarar Viktor.
”En komet?”
”Den består av is och sten och går i omloppsbana kring solen. När den kommer nära solen hettas den upp och får ett lysande gasmoln omkring sig, kometens svans. Det är den jag tittar efter.”
”Kan du se kometen med kikaren?” frågar Zahra nyfiket.
”Det är ett teleskop”, rättar Viktor. ”En stjärnkikare.”

De står tysta och tittar mot den mörkblå himlen. Längre bort på gatan brummar en bil, annars hörs inte ett ljud.
”Jag såg en stjärna falla!” ropar Zahra.
”Det kallas stjärnfall, men det är inte stjärnor som faller. Det är en meteor. Det är alltså en meteroid som passerar genom jordens atmosfär.”
”Okej”, funderar Zahra.  ”Men vart tog den vägen?”
”Meteoridena förångas nästan alltid i atmosfären eftersom de blir så varma när de möter atmosfärens luftmolekyler. De som når jordytan kallas meteoriter.”
”Du kan mycket om rymden va?”
”Mm”, mumlar Viktor och drar ner mössan över öronen.

Ett ljussken lyser upp himlen och Viktor riktar in teleskopet. Hans ögon spärras upp.
”Kometens svans, på väg mot jorden”, viskar han, ”kom!”
Han sliter tag i Zahra och de springer bortåt skogsdungen bakom hyreshuset. Ett enormt ljussken brakar ner bakom de kala träden och slår sönder kojan som grannbarnen byggde förra sommaren. Den stelfrusna marken skakar efter smällen.
”Vad händer?” flämtar Zahra och stirrar på den förstörda skogsdungen.
Viktors ögon lyser när han svarar:
”Vi kan ha fått besök!”

Författare: Mimmi Schill

Kapitel 34 - Jordgubbsglass

– Den finns där borta, säger drottningen och pekar mot en skranglig hylla som står mot väggen en bit in i rummet.

Hyllan är fullproppad av gamla dammiga glasburkar. De innehåller något som svagt påminner om chokladpudding.

– Jag hittade lönndörren en gång när jag höll på att fixa med mina syltburkar.
Jag skulle ställa dem snyggt och då råkade jag komma åt den här, säger drottningen och trycker in en liten knapp som sitter precis i kanten på hyllan.

Med ett skrapande svänger hyllan upp och avslöjar en svart öppning i väggen.
Vi går fram till öppningen och kikar in. Det ser inte särskilt inbjudande ut där inne.

Mamma och pappa försvinner direkt in igenom den mörka öppningen. Julia, Olle och kungaparet följer efter. Jag står och tvekar utanför. Det känns lite läskigt att gå in i mörkret.

Då hör jag ett pipande precis vid min ena fot. Jag tittar ner och ser bagare Bengtsson lilla hamster kika upp mot mig. Vid dess små tassar ligger den förlorade biten av USB-minnet.

Jag böjer mig ner och plockar upp USB-minnesbiten. Hamstern passar samtidigt på att kila upp för min arm och sätter sig tillrätta på min axel. Den har tydligen bestämt sig för att följa med.

Jag drar ett djupt andetag och går in genom öppningen. Det är verkligen mörkt inne i gången som finns där bakom. Jag får treva mig fram längst ena väggen.

Efter en stund ljusnar det lite i gången och jag ser de andra skymta där framme. De står och kikar ut genom något som ser ut som en liten glugg. Jag skyndar mig bort till dem och får också titta ut genom gluggen.

Rummet på andra sidan är stort.  Mitt på golvet står en maskin som är en exakt kopia av ondskemaskinen. Bredvid maskinen står Doktor X och donar med något. Metallfågeln flaxar runt hans huvud.

– Hur kommer vi in i rummet? viskar jag.
– Det finns en spak här, viskar drottningen och pekar på en pinne som sticker ut ur väggen under gluggen.

Precis då tar bagare Bengtssons hamster ett skutt från min axel. Rakt ner på spaken i väggen.

Ett hål öppnas i väggen med ett brak.  Och där står vi fullt synliga för Doktor X.

Doktor X ler sitt ondskefulla leende när han får syn på oss.

– Välkomna kära vänner! Ni är väntade. Jag har precis fått igång maskinen. Och nu min drottning är det dags att komma hit till mig. Du ska bli ond och du ska bli min fru!

Kungen blir alldeles röd i ansiktet av ilska när han hör doktor X prata om drottningen på det sättet.

– Min bror! Hur kan du göra så här mot mig? Min fru kommer aldrig att bli din! ryter han åt Doktor X.

– Hon har inget val. Om hon inte kommer hit så kommer jag att spränga allt i luften.
Min fågel är en tidsinställd bomb. Jag behöver bara trycka på kontrollen som jag har här, svarar Doktor X och drar upp en dosa ur fickan.

Den mekaniska fågeln landar på hans axel. Den ser väldigt explosiv ut där den sitter.

Drottningen suckar och vänder sig mot kungen och oss andra.

– Jag måste gå till honom, säger hon. Jag kan inte låta detta hända.

Sedan börjar hon långsamt gå mot doktor X.

Det är då jag får en snilleblixt. Jag puffar till Julia i sidan.

- Har du kvar delen från USB-minnet? viskar jag.
- Ja, det har jag. Men vi saknar ju den andra delen, viskar Julia tillbaka.
- Nähä! Det gör vi inte.

Jag gräver triumferande fram min del av USB-minnet ur fickan. Så tar jag Julias del och sätter ihop minnet igen.

Bob smyger fram till oss. Han fattar direkt att något är på gång när han ser USB-minnet i min hand.

Jag tittar på mina modiga vänner.

- När jag räknar till tre så gör vi så här. Vi rusar fram till maskinen. Jag försöker få undan drottningen. Julia, du sätter in USB-minnet i maskinen. Bob, du förstenar doktor X. Sedan hjälps vi åt att lassa in honom i maskinen. Har vi tur så funkar den och han blir god för alltid, viskar jag till dem.

Bob och Julia nickar mot mig och gör sig beredda.

– Ett… två…TRE! skriker jag.

Därefter går det snabbt.

Vi rusar mot maskinen mitt i rummet. Doktor X, som har sin uppmärksamhet riktad mot drottningen, hinner inte riktigt fatta vad som är på gång.

Jag sliter tag i drottningens arm och drar henne bort från honom. Julia kastar sig ner på golvet och petar in USB-minnet på sin plats.
Samtidigt ropar Bob ropar ut trollformeln.

– Hulomusmosimus!

Och där står Doktor X. Förstenad. Med sin fågel på axeln.

Under tiden har även kungen, mamma och pappa hunnit fram.
Med gemensamma krafter lyfter vi in Doktor X och den mekaniska fågeln i maskinens glasbubbla.

Drottningen trycker på knappen och maskinen går igång med ett dån. Glasbubblan fylls med rosa rök som döljer Doktor X helt och hållet.

När röken lagt sig så ser den förstenade Doktor X helt annorlunda ut. Liksom mjukare i konturerna. Även den mekaniska fågeln ger ett något fluffigare intryck.
När vi lyfter ut honom ur maskinen så doftar dessutom som jordgubbar.

Drottningen petar lite på Doktor X.

– Ska vi inte ta och låta honom vara så här? Han skulle bli en väldigt tjusig prydnad i slottsparken, säger hon

Kungen ser fundersam ut. Sedan ler han stort och säger:

– Jo, varför inte? Ett litet tag kan han stå där i alla fall.

Sedan vänder sig kungen mot oss.

– Kära agenter! Ni har gjort ett strålande jobb. Riket är räddat och nu är det dags att fira!

Vi hurrar och kramar varandra hårt, hårt. (Även bagare Bengtssons lilla hamster får sig några kramar).

– Nu går vi till bankettsalen! Jag vet inte hur det är med er… men jag är i alla fall vrålhungrig, säger drottningen och börjar gå mot öppningen i väggen.

De andra följer efter henne med en väldig fart. Det är tydligen fler som är hungriga.

Jag dröjer mig dock kvar i rummet en liten stund. Jag tittar på Doktor X som står där så stilla mitt på golvet.

– En gång världens ondaste man… nu mest lik en stor jordgubbsglass, tänker jag för mig själv.

Vid tanken på glass börjar min mage att kurra. Så jag nickar mot Doktor X och säger:
 – Så går det när man är dum!

Därefter vänder jag på klacken och går med bestämda steg ut ur rummet. Mina vänner väntar på mig och nu ska vi fira!



The End!

Författare: Emma Frey-Skött

Kapitel 30 - Typiskt min otur

Och då händer… ingenting. Noll. Zero. Inget. Maskinen blinkar inte ens. Det är typiskt min otur, så här är det jämt. Jag borde inte ens bli förvånad. Det är som att all världens apparater hatar mig. Så fort jag är i närheten av en teknisk pryl så börjar den strula. Datorer hänger sig. Telefoner dör. Internet går segare än sirap. Och på fredagarna, när det är mitt favoritprogram på teve, och jag har bäddat ner mig i soffan med en chipsskål och precis bara ska trycka på rätt kanal… ja, då är batterierna i fjärrkontrollen naturligtvis slut så jag måste resa mig upp igen. Det händer varje gång.

Jag hatar teknik.

Och teknik hatar mig.

Och nu är det säkert bara några sekunder kvar innan de tio minutrarna är slut, och Doktor X blir elak igen. Hinner vi inte fixa det här innan dess så… Jag vågar knappt tänka på det. Doktor X skulle förmodligen vilja förvandla varenda människa på jorden i den där ondskemaskinen. Då skulle alla bli onda. Alla! Hur skulle det vara att leva då? Hur skulle det vara att finnas i en värld där ingen enda människa någonsin var snäll?

Jag paniktrycker på knappen några gånger till. Som om det skulle hjälpa. När ingenting händer springer jag runt ondskemaskinen och tittar på baksidan. Där går sladdarna kors och tvärs som trådarna i ett spindelnät. Det vimlar av spakar att dra i, knappar att trycka på och rattar att vrida runt. Jag står som ett fån framför dem. Jag vet inte var jag ska börja. Eller vad som kommer att hända om jag trycker på fel knapp. Och tiden är snart ute.

Det finns bara en enda grej som jag kan tänka på just nu. Den grejen är: HJÄLP, HJÄLP, FÖR FASEN, HJÄÄÄÄLP, VAD SKA JAG GÖRA?!?

Kapitel 24 - Rännskita!

...en knotig käpp  och efter den kommer en lika knotig liten gubbe. Han muttrar, stånkar och pustar.
- Ojoj, vad det där trädet har blivit knepigt att ta sig fram igenom.
Gubben stannar till och håller fram en lykta mot Olle, Bob, Julia och Doktor X.
- Men se där är ni ju! Det var på tiden, må jag säga. Eller om det är jag som är på tiden.
Ingen vet vad de ska svara och gubben fortsätter:
- Kära Doktor X, kom med mig så blir allting bra. Jag kan dikter som du ska få höra.

Gubben leder Doktor X till en gammal omkullfallen ek och sätter honom bekvämt lutad mot stammen.  Sedan lyfter gubben en knotig arm mot skyn och säger:
- Lärkan sveper på utbredda vingar fram,
över åker, skog och fallen trädstam.
Doktor X ler och sjunker djupare ner mot eken.
- Då var vi av med honom, viskar Julia.

Tillsammans smyger barnen därifrån.
- Våra föräldrar, säger Olle. De måste förklara den här planen som de har skrivit under.
- Vi kan använda ett nödanrop för att lura hit dem, säger Bob. Det allra starkaste. De kommer att tro att vi håller på att dö.
- Bra, säger Julia.
Tillsammans messar de Rännskita! till sina föräldrar.

Några minuter senare kommer en bil körande och stannar med tjutande däck. Ut hoppar deras föräldrar.
- Vad har hänt? Hur är det med er?
- Det är bra med oss, säger Julia. Men vi vill veta hur det står till med er. Sätt er ner!
Julia pekar på marken och föräldrarna sätter sig, sedan drar hon fram pappret med Doktor X plan på att mörda kungen.
- Varför har ni skrivit under det här?
Föräldrarna kikar på lappen.
- Det är inte vi som har skrivit under! Någon har förfalskat våra namnteckningar.
- Titta där! Olles mamma pekar på ett märke på lappen. Det är skrivet av någon med klor!

Författare: Niklas Krog och Maria Björn

Kapitel 13 - Not allowed to enter

Vi måste chansa. Vakterna kan komma efter oss när som helst.

-Vänster säger jag. Vi provar åt vänster.

Vi svänger åt vänster. Det är svårt att hålla balansen på en tandemcykel och vi är nära att köra omkull flera gånger. En kvinna med en hund stirrar förskräckt efter oss. Hon ser ju bara en cykel som är ute och far alldeles själv, eftersom vi har osynlighetsdräkterna på oss.
Vänster visade sig vara ett bra val. Efter en stund ser vi det stora slottet.

-Trampa fortare! ropar Bob och Julia och jag ökar farten.

-Hur ska vi komma in? flåsar Julia bakom mig.

-Vi har ju nyckeln! Den fungerar nog i alla lås överallt.

Slottet ser varmt och inbjudande ut. Ljus skimrar från fönstren. Om jag bara kunde få kontakt med mamma och pappa. De är ju därinne någonstans. När vi parkerat cykeln och är på väg fram mot de stora portarna kommer en mörkhårig man gående mot oss.

-What do you want? frågar han strängt. You are not allowed to enter the castle!

Vi ser förvånat på varandra. Hur kan han se oss fast vi har osynlighetsdräkterna på oss?

-Spring! ropar Julia och vi gör ett försök att runda mannen och ta oss förbi.

Men han är snabbare än vi och plötsligt känner jag hur han hugger tag i min arm.

-I said, you are not allowed to enter! säger han ilsket.

Julia ser på mig. Hon är nästan framme vid porten.

-Kasta hit nyckeln! ropar hon.

Jag drar av mig bandet med den gyllene nyckeln och slänger det i en vid båge mot Julia. På bara ett par sekunder har hon låst upp och slunkit in.

-Hjälp henne! ropar jag till Bob som tvekande stannat upp när han såg mig bli tillfångatagen. Jag uppehåller den här typen en stund!

Bob springer vidare mot porten och jag sparkar den stora, engelskspråkiga mannen på smalbenet så hårt jag någonsin kan.

Författare: Katarina von Bredow

Kapitel 5 - Ett hemligt rum

Både jag och mamma skrek när taxichauffören sladdade in i en återvändsgränd. Och ännu mer skrek vi när hon gasade - och körde rakt mot en tegelvägg!

”Nu dör jag”, tänkte jag och kramade mammas hand.

Bilradion spelade ”Var är mitt röda plommonstop?” med Uggel-Guggel på högsta volym. Det var ju också en låt att dö till. Men jag dog inte. Tegelväggen sköts åt sidan precis innan taxin skulle krocka med den. Chauffören saktade in och stannade. I backspegeln såg jag hur tegelväggen sköts tillbaka.

”Ni kan gå ut nu”, sa chauffören.

Vi gjorde som hon sa.

”Vem är ni?” frågade mamma. ”Och vad är det här för ett ställe?”

Jag såg mig omkring. Vi var inomhus i en stor byggnad. Där var massor av folk som satt framför datorer.  En bit bort såg jag en enorm skärm som visade en karta över vår stad.

”Vi har testat dig, Olle”, sa chauffören. ”Tycker du inte att det har hänt dig lite väl många konstiga saker på sistone?”

Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna, och insåg att hon hade rätt. Hissen som stannat. Mobilen som saknat täckning. Min kompis som velat klättra nerför huset. Bildäcket som gått sönder.

”Vi behöver människor som du. Modiga människor.”

Det kom fram en kvinna och en man och ställde sig bredvid chauffören. Jag kände igen dem. Kvinnan hade räddat mig ur hissen. Mannen hade ringt på ambulans när jag slagit mig.

”Vi höll koll på dig hela tiden”, sa mannen. ”Och nu har vi ett uppdrag åt dig.”

”Höll koll?”, sa mamma. ”Han skadade ju knät och hamnade på sjukhus!”

”Ja, och det klarade du fint tycker jag”, sa mannen till mig. ”Är det bättre med knät nu?”

Jag nickade.

Författare: Mårten Melin

Kapitel 1 - Äventyret börjar

Det var en mörk kväll på hösten. Ute var det busväder. Vinden slet i mina kläder, löven virvlade framför mina fötter och regnet piskade mot ansiktet.  Jag var på väg till min kompis som bodde i ett höghus en bit bort. Nu gick jag genom en park. Bakom mig hördes ett brak. Jag vände mig om. Ett träd hade fallit över stigen. Jag kände hjärtat slå hårt i bröstet. När som helst kunde nästa träd falla. Jag började springa. Jag ville bort från parken, träden och stormen.

Till slut såg jag huset. Det var tio våningar högt. Jag öppnade ytterdörren, klev in i trappan och kände den sköna inomhusvärmen. Där inne tystnade äntligen stormen. Jag stod stilla ett par sekunder för att hämta andan. Det droppade från håret. Jag var genomblöt.

En bit bort såg jag hissen. Jag gick förbi en barnvagn och en cykel utan framhjul. Inne i hissen hade någon klottrat på väggarna. På golvet låg en hopknycklad burk bredvid en gammal fimp. Jag tryckte på knappen med nummer nio. Min kompis bodde på den näst översta våningen. Hissen startade med ett ryck. Den började långsamt med en viss klagan röra sig uppåt. Mellan våning fyra och fem hände det. Hissen stannade. Lampan i taket slocknade. Det blev kolsvart. Jag såg ingenting. Rädslan gick som en elektrisk stöt genom kroppen.

"Ta det lugnt. Det löser sig" viskade jag för att lugna mig själv.

"Måste tänka" fortsatte jag.

Då kom jag på det. Jag hade mobilen i fickan. Med den lyste jag upp hissen. Jag kände på dörren. Den gick inte att öppna. Hissen hade stannat mellan två våningar. Då tryckte jag på larmknappen. Det var tyst.

Sedan gjorde jag nästa upptäckt. Den skrämde mig. Mobilen hade ingen täckning. Det gick inte att ringa efter hjälp. Hur skulle jag nu komma ut? 

Författare: Torsten Bengtsson