Kapitel 14 - Gamla minnen

Hawa lämnar över lappen till Muhammed som översätter för de andra.
- Vad betyder ”Efter regn kommer solsken”? undrar Hawa.
Mamma förklarar att det betyder att efter något dåligt kommer alltid något bra.
- Det kan verkligen behövas efter allt hemskt vi gått igenom, säger hon. Flykten, pappas försvinnande, branden och att pappa inte minns oss.

Sara rycker lappen ur Muhammeds händer och börjar gå. De andra tre följer efter med raska steg. Muhammed frågar Sara vart de är på väg.
- Har ni inte sett kartan på baksidan av lappen? Den leder ner till en bokhandel i stan.
- Nej, det missade vi, säger Muhammed och förklarar för de andra.

Hawa reagerar konstigt och mamma frågar henne vad det är. Hawa säger att hon kom att tänka på Fadi Bar-Sawmes bokhandel i Syrien, dit pappa och hon brukade gå tillsammans. I tanken är Hawa och pappa där och hon känner ännu en gång doften av böcker.

Hawas dröm avbryts av att dörrklockan plingar till när Sara puttar upp dörren till bokhandeln. Alla fyra kliver in genom dörren och kollar runt i lokalen. Hawa känner på doften att pappa är där, att han är nära henne. Plötsligt känner Hawa en hand på sin axel och hon vänder sig om. Där står pappa, han rynkar lite på ögonbrynen och frågar undrande:

- Hawa…?

Kapitel 7 - Första skoldagen i Sverige

Hawa vaknar av att mamma slamrar i köket. Det är måndag morgon och idag är det den FÖRSTA skoldagen i Sverige! Hawa känner hur det pirrar i hela kroppen av både nervositet och glädje. Hon stiger upp och då känner hon att det värker i benet sedan hon trillade över de mystiska skorna i hallen. Typiskt att hon har ont, tänk om det ser konstigt ut när hon går. Hawa slår bort tanken och klär istället på sig kläderna hon fick låna av Sara.

Hawa går ut i köket, slänger i sig frukosten, borstar tänderna och ropar hejdå till mamma och Maryam. Hon hör dem ropa “lycka till” innan hon stänger dörren. Utanför står Sara och väntar och tillsammns går de lugnt ner för trapporna. Sedan går mot Borglundsskolan, men Hawa känner av smärtan i benet så det tar sin tid.

Väl framme vid skolan ser de en massa barn. Hawa tycker att alla stirrar skumt på henne och hon tänker att hon inte kommer att få några vänner. Sara tar tag i Hawa och drar fram henne till ett gäng tjejer. Tjejerna viskar först lite men sedan sträcker en av dem fram handen och säger “Tina”. Hawa tar hennes hand och säger “Hawa”. De ler mot varandra och nervositeten släpper i alla fall lite. Sara presenterar resten av gänget. Därefter hör de klockan ringa och tillsammans går de in i skolan.

I dörren möts de av en lärare som visar Hawa att hon ska följa med honom. Den nervösa känslan kommer tillbaks när hon osäkert följer honom genom korridoren. De kommer till slut fram till ett klassrum och kliver in. Därinne möts de av ett stim av röster som pratar olika språk. Hawa förstår… Hon kommer inte att få gå i samma klass som Sara!

Kapitel 37 - Överlistade och hungriga!

...när de ska sätta dit den sista viktiga delen, upptäcker de att den är borta!

Ketchupflaskan som ska fungera som bränsletank är puts väck! På platsen där
ketchupflaskan låg, ligger I stället ett meddelande. Viktor tar upp lappen och försöker läsa vad det står.

- Det verkar vara på ketchupska. Jag fattar noll!

Peabody tar lappen från Viktor och översätter: ”Ha,ha,ha! Lurade igen! Hur många gånger är det möjligt att överlista någon...”

- Snorketchup och ruttna tomater också! Vad tusan ska vi göra nu! utbrister Paabody!

- Jag behöver i alla fall mat i magen för att kunna tänka klart, säger Zahra. Var kan vi få tag på mat?

- Vi har ju maten mitt framför ögonen. Här vimlar av huvudingrediensen till vår nationalrätt, magisk ketchupsvampstuvning! Det kan vi laga, säger Peabody.

De andra är med på idéen och börjar plocka ihop några svampar. De lägger dem i en kastrull tillsammans med ketchup, grädde och buljong. Strax är stuvningen klar och Zahra som verkar hungrigast provsmakar.

- Bläää! Svamparna måste ha varit övermogna! Det smakar pyton! Jag måste ha riktig mat om min hjärna ska fungera!

- Då får vi väl ta något snabbmatställe då... Vad sägs om en svamperia eller Mc Ketchup? Genast börjar de tjafsa om vad de ska välja och blir nästan ovänner.

- Jag vet, säger Christer. Vi röstar! Det är demokratiskt och rättvist!

Kapitel 29 - Kompassen

- Jag kan väl försöka, svarar Hiha. Jag börjar försöka förflytta mig i tid.
Han drar upp sin ena tröjärm och kollar på sin klocka. Han ställer klockan en timme framåt, och väntar. Inget händer.
Han går fram till Christer och ber att få låna hans klocka som hänger runt halsen. Han tar Christers klocka mot sin egna och plötsligt försvinner Hiha upp i rök.

- OMG, skriker Zahra!! Han lyckades!!
 De ringer Hihas nummer, 5555 5565, på mobilen för att se vart han tog vägen. Han svarar.

-Hej, jag har kommit till Korvplaneten! Jag är på rätt ställe.
Han lägger på.

Zahra får en briljant idé.
-Jag har ju en magisk kompass som jag inte visat. Den kan man prata med. Om man ber den visa vägen till Panezdiamanterna så gör den det. Hiha behöver den. Han måste komma tillbaka och hämta den.

De ringer 5555 5565 igen, och Hiha svarar.
-Du måste komma tillbaka hit till oss! Vi har lösningen på hur man går till diamanterna .

-Jag får ställa tillbaka klockan en timme igen, och använda Christers klocka så kommer jag, svarar Hiha.

Plötsligt står han bara bakom Viktor.
-Oj, vad du skräms!! skriker Viktor.

Zahra tar fram kompassen som hon haft i fickan. Hon visar den och ger den till Hiha.

-Varför kan inte vi följa med, frågar Peabody och Paabody? Tänk om det räcker med att hålla i kompassen, då kan ju ALLA få följa med.

-Vi testar, säger Zahra.

Alla tar tag i kompassen och säger...

Kapitel 21 - Den perfekta planen!

...1...0!

 Raketen far iväg med ett brak! Äntligen på väg! Victor och Zarah skrattar av lycka och av kittlet i magen. Victor är jätteglad och exhalterad över att nu få se rymden på RIKTIGT! Han tittar ut genom fönstret och ser jorden bli allt mindre, till slut inte större än en ärta. Christer styr rymdfarkosten med trygga händer.

- Vad är planen när vi kommer fram? Hur ska vi lyckas landa utan att inkräktarna på Ketcupplaneten ser oss? undrar Zarahs mamma.
- Bästa sättet att få information är att “låta” oss bli tillfångatagna.
 Då ser vi hur det ser ut från insidan för de redan fångade bodysarna, förklarar Hiha.

De andra instämmer med Hihas förslag. Victor undrar om de har kvar ketchupflaskan med den dolda kameran och Peabody svarar att det har de. Den kanske kan komma till användning under fångenskapen?

- Ska alla bli tillfångatagna? frågar Zarah.
- Nej, inte alla, svarar Hiha. Några måste vara kvar på skeppet. Annars är det kört om vi alla blir avslöjade. Frågan är bara vilka som ska vara kvar?
- Jag vägrar att låta barnen bli fångar! utbrister Zarahs mamma.
- Då stannar jag kvar med dig och barnen, säger Christer lugnt. Jag har dessutom störst kunskap om hur rymdskeppet fungerar. Nu är det i alla fall dags att gå in för landning! Ser ni planeten där framme?

Landningen går ypperligt och ingen verkar märka dem. De gömmer rymdskeppet och Peabody, Paabody och Hiha smyger därefter iväg mot inkräktarnas högkvarter. Plötsligt kommer några vakter och griper dem. De blir förda in genom högkvarterets stora port. Där inne ser de en hög och bred stol med ryggen vänd mot dem. Plötsligt snurrar stolen runt och där sitter inga mindre än... Dr Evil och den mystiska kvinnan!

- Vi har väntat på er, säger de i kör...

Kapitel 19 - Grå kablar

Christer klättrar upp för att se. Han ser hur mycket hennes händer skakar och förstår att hon är osäker. Zahra ber Christer att hjälpa henne. Zahra brukar alltid vara så säker, men den inte den här gånger. Det är så mycket som hänger på hennes skicklighet.
Hon stammar fram:
-Hjälp mig.
Hon ber honom att klippa den blå kabeln.
-Vilken menar du? frågar Christer.
-Men den blå! säger hon och pekar. Zahra skakar så mycket så Christer ser inte vilken hon pekar på. Han vill inte erkänna att han inte ser vilken hon menar, utan tänker att han får klippa ändå. Han tar tag i den röda…
Jag sa ju den blå! säger Zahra med upprörd röst.
Han släpper den röda och tar tag en annan grå kabel. Christer är färgblind men det vill han inte erkänna för någon.
-Vad väntar du på? Klipp!
Christer tvekar, men slut klipper han.
Det händer ingenting förutom att det slutar att ryka. De förstår att det är rätt kabel som han klippt och de pustar ut. Christer och Zahra klättrar ner från raketen.

Där nere ser Zahra att Paabody går med ett glas vatten i närheten av raketens startbord. Plötsligt snubblar han till och häller vatten rakt ner i tangentbordet. De ser hur han får en stöt, han skakar till och faller till marken med en hård duns. De springer fram till honom för att se vad som hänt. Han rycker till som en död fisk när de kommer fram. Zahra böjer sig ner och märker att han inte andas. Hon börjar göra mun-mot-munmetoden. Men det är försent…

Peabody skriker ut sin förtvivlan.

Kapitel 13 - Rymdgrisar

Plötsligt fylls hela rummet av ljus. Han hör ett gnällande ljud det låter som en gris som grymtar i motvind. Viktor smyger fram till fönstret. Där ser han en raket som går in för landning, den sprutar eld. När elden slocknat öppnas dörren och ut kommer en hel armé av rymdgrisar med tekannor som hjälmar. Som vapen har de blöta tepåsar. Grisarna grymtar genom piparna på kannorna.  Viktor blir livrädd och börjar förtvivlat ropa på sin mamma och pappa.

Då ringer det på dörren.

Viktor vaknar med ett ryck!

Han springer fram till fönstret.  Det ser ut som vanligt. Inte ett spår av något rymdskepp.
Vem ringer på dörren mitt i natten?

Han tittar ut genom fönstret och ser Peabody stå utanför dörren.  Han hör hur mamma och pappa redan har vaknat och är på väg att öppna dörren.

Viktor öppnar snabbt fönstret och säger till Peabody att han måste gömma sig för att mamma och pappa kommer att öppna dörren. Viktor kastar ner ett hopprep till Peabody. Peabody tar tag i repet och Viktor försöker dra upp honom i repet. Men repet går av och Peabody hamnar i en lövhög. Just då öppnar mamma och pappa dörren men ser ingen där. De går ut och kikar i trädgården. När mamma och pappa har går gått runt husknuten passar Peabody på att smita in genom dörren och upp till Viktors rum.

Författare: Ringsbergskolan klass 1

Kapitel 9 - Blåblänkande minröjare

De hör en brakande explosion. Peabody, Zahra och Victor vänder sig mot explosionen och ser att det är Dr. Evil som har kraschat med den tjuvkopplade bilen. När de kommer närmare ser de en blåblänkande minröjare. Då förstår de att Dr. Evil måste ha kört på en mina.

Mannen som kör minröjarn kör fram till dem. Han stannar och ber dem hoppa in i minröjaren. Där presenterar sig som Ivan.
- Det är farligt här, det finns minor överallt på skroten.
- Hoppa in i min minröjare, som jag precis byggt, fortsätter Ivan.

Ivan ser förvånat på Peabody, han har aldrig sett en rymdvarelse förut.

Zahra och Victor ber Ivan att köra mot explosionen. Minröjaren kör upp på en bil som står snett lutad mot en annan bil. Minröjaren flyger genom luften och landar sedan rakt på en skrotbil. Hela minröjare skakar till i den hårda landning.

När den kör vidare ser de i backspegeln att bilen de landat på exploderar, eftersom det var bensin kvar i den. Zahra ser de brandgula eldslågorna reflekteras i Victors ögon. De känner tryckvågen i genom hela kroppen och deras hjärtan bultar.

Snart kommer de fram till Dr. Evils bil, då ser de hur bilen brinner. Plötsligt ser de honom komma springande från bilen. Då ser de att hans blekbeige mask har bränts av och att det inte är Dr. Evil utan…

Kapitel 4 - Gratiskupongen

Det är en kamera! Linsen på kameran rör på sig, den zoomar in och ut och vrids åt vänster och höger. Som att den letar efter något. Viktor ser en knapp på kameran och trycker på den. Då sprutar det ketchup ur flaskan. Peabody får ketchup i hela ansiktet. Plötsligt ser barnen att det börjar växa ut extra kroppsdelar på Peabody. Det växer ut ett extra huvud från hans hals med ett öga och tre öron. Barnen tappar hakorna och stirrar förvånat på det som händer.

- Åh nej! Inte nu igen, suckar Peabody.

Han tar fram en burk med piller och tar ett piller och stoppar det i det framväxta huvudets mun. Huvudet liksom smälter bort.

Nu hör de ett litet surrande ljud. Då ser de hur det kommer ut ett litet papper från sidan av kameran. Viktor tar pappret. Pappret är alldeles kladdigt och bokstäverna är små så det är inte helt enkelt att tyda. Viktor tar fram ett förstoringsglas ur byxfickan. Det är en gratiskupong på ketchup. Viktor blir lite besviken så han slänger ifrån sig kupongen.

- Men vänta! Säger Zarah. Det är ju något på baksidan!

Hon plockar upp pappret från marken. Nyfiket tittar de på kupongens baksida. Det är en rymdraket och pilar överallt.

- Det är en ritning. Säger de och visar den för Peabody, som hoppar av glädje.
- Yippiii, det här är ju mitt rymdskepp! Nu behöver vi bara lite fler delar.
- Jag har lite delar i mitt garage, säger Viktor.

Kapitel 26 - HJÄLP! Han kommer ifatt!

Jag drar in pappafågeln i bilen. Mamma sätter sig bakom ratten och Julia och Bob slänger sig in i baksätet. Vi rivstartar bilen, gruset flyger, vi gasar och kör iväg i full fart.
Jag frågar mamma: “Varför vill Doktor X döda kungen och gifta sig med drottningen?”
Mamma svarar tyst: “Han vill bli kung, ha makt och bli rik”.
När Julia kollar ut genom bakrutan ser hon en massa fåglar som attackerar bilen. Metallfågeln är mitt bland fåglarna. Vi blir skräckslagna och Bob och jag börjar gråta.

“Jag vet en genväg!” Säger mamma och svänger och sladdar in i skogen. Inne i skogen är det mörkt. Julia tittar bakåt igen och ser ett ljus. Det är Doktor X som jagar oss på en motorcykel tillsammans med fåglarna.

“Kör snabbare!” skriker Julia
“Okej, okej, vi kör mot slottet så fort vi kan!” säger mamma.

“Jag ser slottet!” skriker jag,

“Jag är rädd!” gråter Bob.

Plötsligt faller det ett träd över skogsstigen och vi är tvungna att slänga oss ut ur bilen. När vi kastar oss ut pirrar det i magen. Bilen krockar och fattar eld. Snabbt gömmer vi oss bakom trädstammen. Fåglarna attackerar och dyker ner mot bilen för de tror att vi fortfarande är kvar i den. Fåglarna brinner upp. Alla utom metallfågeln.

Doktor X hoppar av sin motorcykel. Han ser sig omkring och får syn på en liten bit av pappas fågelvinge. Han går fram till trädstammen och tittar och letar efter oss allihop. Men doktor X ser oss inte, för vi har gjort oss osynliga med våra dräkter. Pappafågeln kryper in i ärmen på min dräkt och blir också osynlig.

Vi springer fram till porten och ska precis öppna. Mamma säger lösenordet:
“Bagaren Bengt Bakar Bullar, Bullarna Blev Brända!”
Men portarna öppnas inte. Något är fel...

Författare: Ringsbergskolan klass 2

Kapitel 22 - Nu minns jag!

Jag och Bob bestämmer oss för att följa med Julia hem till hennes lägenhet efter skolan, för att prata om våran gemensamma dröm. Vi går in i Julias rum. Julias rum har tapeter med gula stjärnor på. På väggen hänger en tavla som föreställer ett stort lövträd. Framför trädet har någon målat en bäck. Vi sätter oss alla tre på sängen som har svart överkast.

Jag känner något under täcket. Jag hittar ett nagellack.
- Är det här ditt nagellack? frågar jag.
- Jag känner inte igen det, säger Julia. Får jag se?

Julia undersöker nagellacket, hon brukar inte ha den färgen. Plötsligt kommer Julia åt en knapp på nagellacket. En laserstråle skjuts ut och klyver tavlan i två delar!

Alla blir förvånade och Julia tappar nagellacket.
- Wow! Coolt! säger Bob.
- Men vad är det där bakom tavlan? säger jag. Jag går fram och tittar.
I väggen, där tavlan hängde, sitter ett metallskåp med ett sönderbränt kodlås på.

Precis när jag ska titta i skåpet, så hör vi fotsteg utanför dörren.
-Nej! Mamma kommer hem! skriker Julia. Hon kommer bli jättearg!
Vi sitter knäpptysta och väntar, men fotstegen går förbi ytterdörren och vidare upp i trappuppgången.
När jag tittar i kassaskåpet hittar jag ett papper. På pappret står det

Doktor Xaviers mystiska, spionsäkra plan…

I planen står om Doktor X hemliga plan för att döda kungen och gifta sig med drottningen.

Planen är undertecknad av tre agenter.
- Men! Det är ju våra föräldrar, säger Bob när de läser agenternas namn.

Plötsligt förstår jag. Jag kommer ihåg Doktor X och får tillbaka minnet. Jag förklarar för Julia och Bob.

- Nu måste vi få tillbaka nyckeln snabbt, innan det är försent! säger vi alla i kör.

Författare: Årskurs 4, Ringsbergskolan

Kapitel 15 - Den hemliga gången

När jag står vid trädet ser jag vakten närma sig. Jag blir livrädd.
Vart ska jag ta vägen? Med hjärtat i halsgropen försöker jag sätta mig på cykeln men ser att den har punktering. Då kommer jag att tänka på hålet i trädet och dyker in i hålet. Jag känner hur jag åker neråt och neråt, det blir kyligare och kyligare ju längre ner jag kommer. Det killar i magen. När jag äntligen når botten så landar jag mjukt i en hög med löv. Jag ligger alldeles stilla och känner efter om jag gjort mig illa. Men jag mår bra. När jag ligger där, så får jag en ljusstråle rakt i mitt ansikte.

Hej Olle, bra att du är här! Det är Julias röst. Vi kramar om varandra alla tre, Julia, Bob och jag.Vi är glada att vi hittat varandra igen.
Bob riktar ficklampan upp mot hålet och där ser vi till vår fasa vaktens ansikte. Vakten säger:
-I can see You. Då förstår vi att han har på sig osynlighetsglasögon och att det är därför  han kan se oss fastän att vi är osynliga. Vi blir rädda. Vi backar några steg bak mot väggen. När vi når väggen stöter vi mot en stor sten. Hela trädet börjar skaka och stenen flyttar på sig. Vakten försöker nu ta sig ner genom hålet. Plötsligt hör vi ett surrande ljud. Vi har väckt upp en hel getingsvärm som hade sitt bo i en gång bakom stenen. Vi kryper in i gången. Getingarna flyger mot oss men ser oss inte eftersom vi har osynlighetsdräkterna på.  Getingarna går istället till anfall upp genom hålet, mot vakten som nu måste lämna hålet och springa iväg.
Vi vågar nu fortsätta genom gången. Längre fram i gången ser vi ett svagt ljussken.

Författare: Ringsbergskolan klass 1

Kapitel 7 - Julia och SSF:s uppdrag

”Det här är Julia”, säger taxichauffören. En orangehårig tjej kommer in i det hemliga rummet och vi hälsar på varandra. Julia är fräknig, blåögd och ser vältränad ut.

”Jag heter Julia. Ska vi gå en sväng så visar jag dig runt och berättar om mig själv och uppdraget”.

Jag nickar till svar och följer med. Julia berättar att hon är 12 år och att hon varit med i den hemliga organisationen i åtta månader. Under den tiden har hon tränat för uppdraget. Organisationen som kallas SSF har funnits i två år för skydda landet från ondska. ”Kungen och drottningen har nu gett oss uppdraget att frakta ett superviktigt USB-minne med viktig information till slottet”, avslutar Julia.

Jag blir nyfiken på det Julia berättar, men kan inte riktigt förstå att allt det här har hänt. ”Vad ska jag göra nu då?” frågar jag Julia.

”Vi ska träna inför uppdraget att föra in USB-minnet och en gyllene nyckel till slottet. Jag ska ha USB-minnet och du ska ha nyckeln”, berättar Julia.

Jag undrar vad det är vi ska träna på och får svaret att vi måste träna för att bli smidiga, starka och smarta för det finns spioner som vill få tag på det det viktiga USB-minnet.

Julia säger att vi ska gå och hämta den speciella agentutrustningen som består av en dräkt som klarar både kyla och värme, spypods och en pennlaser som kan ta sönder väggar.

”Vad betyder SSF egentligen?”, frågar jag på väg till utrustningsförrådet.

Författare: Ringsbergskolan klass 5

Kapitel 3 - Ring 112!

Han kom tillbaka väldigt glad för att han hade lyckats bära sin pappas långa stege. Det brukade han inte orka. Han sa:
-Jag vill klättra ner först.
Då sa jag:
Nej! Jag vill klättra före dig.
När vi äntligen hade tjafsat färdigt så insåg vi hur väldigt långt ner det var till marken. Stegen var lång och rostig, men vi fattade att den aldrig skulle nå ner.

Då sa jag:
Strunt i det. Vi gör något annat. Vi går ner till den rostiga, gamla bilen som står i skogen.
Men när jag tittade på klockan märkte jag att det var dags att gå hem. För länge sen!
-Ok, då går jag väl ensam till den rostiga bilen, sa min kompis.

Han gick till bilen men jag gick hem. Ute stormade det fortfarande så jag behövde springa för att komma hem fortare. Jag snubblade över det kullfallna trädet som låg på marken. Jag kände en kraftig smärta i foten och när jag vände mig om såg jag att det blödde rejält från knät. Jag blev alldeles blöt på benet av det rinnande blodet. Jag ropade:
Hjälp!!! Men ingen verkade höra mig.

Plötsligt hörde jag fotsteg. Det var en man med spretigt hår och blodsprängda ögon som hjälpte mig upp.  Han frågade:
-Vad heter du?
-Olle, svarade jag.
-Hur gick det, pojk? Har du slagit dig?
Jag pekade på mitt knä och svarade tyst:
-Ja.

Mannen ringde 112 och sa att han behövde en ambulans. Ambulansen kom med tjutande sirener. Jag fick jätteont i mina öron. När jag blev inburen i ambulansen frågade ambulansförarna hur jag mådde.
-Jag har ont i öronen av sirenerna, men mest ont har jag i benet.
-Ska vi ringa till din mamma?
-Ja tack.

Han hämtade telefonen, ringde mamma och berättade vad som hade hänt.
-Jag kommer direkt till sjukhuset! svarade mamma sorgset...

Författare: Ringsbergskolan åk 3